Fiske i Amazonas – Brasilien

Amazonas, en dröm som blivit verklighet

Sedan länge nu, tack vare videor gjorda av Cyril Chauquet (Fiskefantast, XXL-fiske), Jeremy Wade (River Monster) och av andra berömda okända på Youtube, lockade en resa till Amazonas och jakten på den berömda « Påfågelfisk » mig. Till slut, år efter år, på grund av brist på verkliga tillfällen och brist på stöd från mina fiskekamrater som föredrog andra destinationer, växte idén men hade svårt att bli verklighet.

Slutligen, efter ett samtal med min vän Eric Gracia (chefen för Kuruk) som har rest till nästan alla fiskedestinationer i världen och just kommit tillbaka från en otrolig vistelse i Brasilien, lyckades jag övertala mina vänner att åka dit med honom året därpå. Löftet om otroliga miljöer och ett verkligt äventyr i världens ände i denna enorma djungel kallad « Jordens lunga » och som också är världens största biodiversitetsreservat, kunde inte lämna oss oberörda längre.

Påfågelfisken (Peacock Bass eller Tucunaré) anses inte bara vara en av världens mest stridbara sötvattensfiskar, utan har också fantastiska färger. Det finns 16 arter, varav 3 i denna del av Amazonas: Temensis (som ändrar färg beroende på sexuell mognad i Paca, Pacaçu eller Açu), Monoculus (Popoca) och Orinocensis (Borboleta), och bara denna fisk skulle motivera en resa. Vi hoppas dock också att fånga andra fiskar som Aimara, Pirahiba (stor mal), Pirara (rödsvansad mal), Payara (svärdtandsfisk) eller den legendariska Pirayan.

Planen är att åka till norra Brasilien, vid Amazonas portar (som finns i 11 länder, men där 63 % ligger i Carioca-landet), och sedan åka med ett "båthotell" som kan navigera till olika platser som denna enorma lekplats erbjuder. Sedan kan kanoter, med en lokal guide och två fiskare vardera, utforska områdena för att leta efter dessa fantastiska kämpar.

Datumen är satta, de är exakt samma som förra året eftersom förhållandena var perfekta. Vi åker alltså till Brasilien med den fransk-portugisiska guiden Antonio Da Silva och hans organisation voyage-pêche.com. Vi bokar flygbiljetterna via hans partnerbyrå, resten är inkluderat (hotell, restauranger, transporter etc.).

Efter månader av utbyten i en WhatsApp-grupp känner vi till utrustningen och betena som ska användas. Fiskarna är mycket kraftfulla, men betena är inte tunga (inte stora), så för optimal fiskekomfort tar jag med 3 set. För min del blir det 2 casting-set och 1 spinn-set. En Huerco i 10-45 gram speciell för "Påfågelfisk", kort, lätt men kraftfull (XT510-4C+). En annan i 10-40 gram och en spinn i 7-25 gram för att fiska små pirayor. Rullarna måste ha höga utväxlingar (som drar mycket lina per varv) eftersom betena måste dras snabbt. Eftersom jag inte har en passande rulle, kommer jag att prova två kinesiska rullar, Kasting MegaJaws (utväxling 9,1) och Kasting Speed Demon som påstår sig vara marknadens rulle med högst utväxling (10,5). Eftersom jag inte helt litar på dessa billiga rullar köpta på AliExpress, tar jag också med mina pålitliga Daiwa Steez och Daiwa Zillion som har lägre utväxling men som jag är säker på är pålitliga.

När det gäller beten är det främst brasilianska beten från märket Borboleta, distribuerade i Frankrike av Fish Connection, särskilt de två betena: Perversa, som är den mest sålda twitch-beten i Brasilien och som verkligen blev en favorit under vistelsen, och slutligen den ikoniska propellerbeten "Wood Stock". Några beten med sked och också de traditionella och oumbärliga Bucktails Jig (köpta på AliExpress för min del) kompletterar lådorna. Naturligtvis hade vi alla tagit med massor av beten som inte användes i vattnet. Om jag skulle åka igen skulle det vara de fyra nämnda ovan.

Vi är 10 fiskare som åker, från Nice-sidan, och om du brukar läsa mig känner du igen några ansikten: Odin, Jérôme, Virgile, Rémi och en nykomling: Olivier. 6 fiskare från Nice (inklusive mig) plus Eric Gracia (chefen för Kuruk), hans vän Eric med sonen Luc och slutligen vår guide Antonio.

Arrivaouuuu ô Brazioooooo (Min version av "Chegada ao brasil")

Vi träffas alla på Roissy för en första nattflygning till Sao Paulo med LATAM. När vi träffas säger Eric direkt att han är orolig för vädret de senaste dagarna eftersom det har regnat mycket och vattennivåerna har stigit kraftigt. Vi tänker att vi har tid att vänta tills det sjunker, och eftersom vi inte känner till detta ekosystem alls bryr vi oss inte så mycket.

Efter en lång nattresa på 11 timmar och mycket lite sömn för min del (jag har svårt att sova på flyg), anländer vi till Sao Paulo och fortsätter efter tull och bagageutlämning med en ny flygning på 3 timmar och 30 minuter till Manaus, fortfarande med LATAM. Inga problem med flygbolaget. Jag hade kollat innan eftersom jag var lite orolig, men de har nästan 10 miljarder i årsomsättning och transporterar tiotals miljoner passagerare per år. Kvaliteten är på samma nivå som Air France. Inga problem alltså. När vi anländer till Manaus och bagagebandet inser vi att vi är i fiskarnas land, hälften av passagerarna är fiskare. Det finns fiskespöfodral överallt och vi inser att vi är vid Amazonas portar.

Vi anländer runt 10:30 till vårt hotell i Manaus, ett trevligt litet hotell intill en kyrka i stadens turistområde. Manaus är stor, faktiskt den största staden i Amazonas med lite mer än två miljoner invånare. Staden exploderade runt 1850 med upptäckten av gummi. Latexskörden i Amazonas regnskog gav ett enormt ekonomiskt uppsving och förvandlade en enkel by till "Tropikernas Paris". Stora förmögenheter skapades tills gummit från Indonesien och Malaysia, mycket billigare, 75 år senare skickade Manaus tillbaka till stenåldern. Nu är det en av Brasiliens farligaste städer. För tillfället finns inga tecken på detta, och efter att ha lämnat våra saker tar vi minibussen till ett slags amerikanskt köpcentrum. Vi går till en restaurang i "food court" och kan äntligen njuta av vår första brasilianska öl med en god fläsklägg. Efter maten går vi direkt till fiskebutiken i köpcentret (därför vi är här). Vi köper några beten till (som om vi inte hade nog), och spänningen börjar sakta stiga. Vi möter brasilianska, schweiziska, belgiska, italienska och amerikanska fiskare, butiken är full, och runt 16 går vi tillbaka till hotellet. Efter lite riggning, sortering av beten och prat går vi för att ta en aperitif på det stora torget intill hotellet. De första caipirinhas anländer och förlänger nöjet fram till middagen på restaurangen bredvid (Tambaqui de Banda), där Eric lovordar Costela de Tambaqui (Tambaqui revben), som enligt honom är den bästa sötvattensfisken han någonsin ätit. Vi tar en traditionell lokal meny och fisken är verkligen utsökt, förutom köttet nära svansen som smakar som gyttja. Eric säger: "Jag sa ju att man bara skulle ta revbenen!" Efter några fler öl framför en amazonisk sångare med lokala dansare går vi tillbaka till hotellet för en natt full av drömmar om djungel, fiskar, indianer och vilda djur.

Nästa morgon åker vi tillbaka till Manaus flygplats för att ta ett 14-sitsigt flyg på 1 timme och 15 minuter till Barcelos. Jag är inte alls lugn, men min passion för fiske är starkare än min oro, och jag försöker resonera kring kraschriskerna… Flyget består mest av vår grupp och två mycket trevliga brasilianska fiskare. Vädret är fint och vi flyger över den otroliga Amazonas regnskog. Utsikten över detta enorma område från det lilla planet är fantastisk. Vi flyger över Rio Negro (svarta floden) som blir vår lekplats under veckan. Rio Negro har sin källa i Colombia och är en biflod till Amazonasfloden, som den möter vid Manaus. Den får sitt namn från sin mörka färg på grund av hög järnhalt och organiskt material från skogsmarkerna den passerar. För att ge en uppfattning är dess längd tre gånger Seineflodens (2250 km mot 774 km) och dess avrinningsområde nästan tio gånger större (691 000 km² mot 79 000 km²). När vi landar är det en lättnad, jag kan äntligen ägna mig helt åt fiske! En pickup och en minibuss hämtar oss och tar oss direkt till Barcelos hamn. Denna stad med 27 000 invånare är den sista före djungeln och de små byarna som finns där. Den lever främst på fiske och export av akvariefiskar, särskilt kardinaltetra, som utgör majoriteten av akvariefiskar världen över. Självklart är det startpunkten för alla, den sista civilisationen före djungeln. Vi möter stammedlemmar som handlar, äventyrare av alla slag, köpmän och naturligtvis fiskare. Chaufförerna lämnar oss vid hamnen och hjälper till att bära våra väskor till båten, "Sebastiao Borges", bland många liknande båtar. Båtarna som används i Amazonas liknar de som navigerade på Mississippi, men utan hjulångare! De är flervåningsbåtar i olika storlekar. Vissa används för flera dagars navigering (man kan till exempel nå Barcelos från Manaus på 2 dagars resa). Jag är mycket positivt överraskad av komforten på vår båt. Vi delar kabiner två och två (med våningssängar), men varje kabin har eget badrum med toalett och, lyxigt nog, luftkonditionering! Besättningen är ganska stor: 3 brasilianskor som sköter kök, städning och tvätt. De är vänliga, artiga men mycket diskreta. Vi ser dem nästan aldrig utanför köket. Jag tänker att de kanske haft problem med fiskargrupper ensamma i djungeln tidigare och föredrar att se oss så lite som möjligt. Sedan finns 9 brasilianare, inklusive Anderson som är hovmästare. Han ser till att vi inte saknar något och finns vid alla måltider för att servera och ta hand om oss. Båten har en kapten och 1 eller 2 sjömän, och slutligen har vi 6 lokala fiskeguider. Med vår grupp fiskare blir vi totalt 23 personer. En mindre båt, kallad "stödbåt", transporterar också mat och vatten och fungerar som läger för guiderna som sover i hängmattor där. Den lilla båten är fastsatt vid vår och följer oss som en igel under hela resan.

Otåliga att börja!

Så snart vi gått ombord börjar vi resan till den första fiskestället som ligger några timmars båtfärd bort. Vi tar våra rum och börjar packa upp. Det är dags för vår första lunch i den stora matsalen, som är en buffé med olika enkla men goda brasilianska specialiteter. Det finns ett stort utbud av rätter: fisk, kyckling, pasta, ris, bönor, sallad och maniokmjöl som brasilianarna kryddar många rätter med. När vi är mätta ger teamet oss en fin keps med "Tucuna"-organisationens logga, och Antonio ber oss förbereda oss eftersom vi får möjlighet att fiska sent på eftermiddagen och försöka fånga våra första amazonfiskar. Natten faller tidigt, vi har bara 3 timmar att fiska, men det räcker gott för att vi ska vara superexalterade att börja.

Jag åker med Virgile i en kanot, tillsammans med en av våra guider som vi senare kallar "Boca". Rio Negro är enorm, full av öar, kanaler, laguner och vikar. Efter några minuters paddling vidgas våra ögon av denna frodiga natur, och vi kan snabbt inte avgöra var vi är i förhållande till moderskeppet. Om något skulle hända vår guide skulle vi inte kunna ta oss tillbaka. Vi förstår några dagar senare att det hade varit katastrofalt, eftersom det var extremt sällsynt att träffa en levande själ under vår vistelse. Varken andra kanoter i vårt team, andra båtar eller människor alls… Som tur var inträffade inga olyckor. Till skillnad från vad vi trodde kände vi aldrig någon fara under vistelsen. Inga insekter, ormar, spindlar, mycket få kajmaner (Jacarés) trots att det finns 3 miljoner kräldjur i denna del av världen. Djuren är rädda för människor och gömmer sig så mycket som möjligt. Vi såg några apor, några Jacarés och framför allt många vackra fåglar (arar, papegojor), men det är allt. Jag tyckte resan var mycket mindre fysiskt krävande än vår bivack i Panama eller våra långa fisketimmar och korta nätter i Sverige. Trots destinationen och mot alla förväntningar är det en ganska "cool" resa i den meningen att det är mycket bekvämt. Naturligtvis lämnade vi sällan våra båtar, och det hade säkert varit en helt annan sak om vi hade behövt gå i djungeln.

Fiskemetoden är ganska enkel. Oftast, efter några minuters paddling, pekar guiden ut en kant och ber oss kasta. Innan jag fortsätter om fisket ska jag göra en bekännelse: det är första gången i mitt fiskarliv som jag inte kan kommunicera lätt med en guide. Jag talar flytande engelska och klarar mig på spanska. Oftast räcker dessa två språk plus franska för att göra sig förstådd i hela världen, men inte i Brasilien… De talar bara portugisiska. Jag hade laddat ner en översättningsapp, men våra guider kunde inte läsa heller. Det var därför mycket svårt att ha flytande samtal. Naturligtvis slängde vi fram några ord på "portupagnol" som ibland verkade fungera, och vi kände igen några ordbitar. Allt blandades med gester och kroppsspråk som ändå gjorde att vi kunde kommunicera lite. Det var väldigt frustrerande för mig, inte bara vad gäller fisket utan också för att förstå deras livsstil, kultur osv. Som tur var fanns Antonio på moderskeppet, och åtminstone kunde vi få allmän information och svar på våra frågor, för att inte tala om den allmänna organisationen av resan som utan Antonio hade varit mycket svårare. Tillbaka till fisket. Efter några korta utbyten med "Boca", som inte berättade något särskilt om fiskemetoden, tittade han på vår beteslåda och pekade ut olika beten beroende på plats, med stor förkärlek för Perversa och Bucktail Jig.

Vid varje fint kast vi gör i en öppning i vegetationen eller mellan två stockar ger vår guide oss ett "Boca Del diablo" eller "En la boca", därav hans smeknamn. Allt detta får oss att tro att vi fiskar ganska bra trots att vi just tillbringat en timme utan minsta napp. Vattnet är verkligen mycket högt, vi får senare förklarat varför fisket är svårt. Kort sagt varierar vattennivåerna i Amazonas generellt och Rio Negro särskilt enormt, upp till 20 meter skillnad. När nivåerna är låga samlas fiskarna i huvudbifloder eller fastnar i laguner. Då är det lättare att hitta dem och framför allt är de koncentrerade på samma plats. Men när nivåerna är höga svämmar floden och bifloderna över och skogen översvämmas. Fiskarna söker då skydd i dessa områden från sina huvudrovdjur: alligatorer och Botos (rosa delfiner), men också från våra kanoter. Utmaningen när vattnet är högt är att försöka hitta var fiskarna är åtkomliga, och våra guider kämpar hela veckan för att hitta lösningar.

Efter en och en halv timmes fiske och hundra kast är vi fortfarande utan fångst och tänker att om det är så hela veckan blir det svårt. Vi vet att fisket ofta är svårt, men våra vildaste drömmar lovade tiotals fiskar per dag och napp hela tiden. Vi har rest tusentals kilometer för detta, och trots vår erfarenhet och försök att vara rationella är det alltid svårt att acceptera att vi inte kom vid rätt tidpunkt. Till slut ber Boca mig sätta på en Bucktail, och efter några minuter får jag min första fisk. Jag känner ett fint hugg, krokar och ser min första påfågelfisk av modest storlek som hoppar och försöker slita sig loss. Det är en "Tucunare Pacaçu". Den kämpar bra, men jag är inte imponerad. För mig är det inte mer våldsamt än en abborre eller en lite arg svartabborre. Den är snabbt på land och jag kan äntligen ta mitt första foto. Vid återutsättningen kan man räkna till 3 sekunder innan en enorm Raouf passerar i vattnet… En Boto (rosa delfin) kastade sig över min fisk och svalde den. Vi förstår varför fiskarna gömmer sig i skogen. Dessa däggdjur är smarta och litar på oss fiskare att få ut fiskarna ur gömställena med våra beten för att säkra sin måltid. Vi lär oss läxan och ser till att släppa alla våra fiskar i skogen hädanefter. Jag fångar snabbt två andra fiskar, en annan Paca och min första Borboletta, som är mycket vacker med sin prick på svansen som ser ut som ett öga för andra rovdjur. Virgile är utan fångst medan natten snart faller och vi går mot moderskeppet för en välförtjänt aperitif. Slutsatsen är att det inte är ett stort kvällsfiske, men nästan alla fiskare har fått några fiskar, och duon Antonio/Eric har klarat sig bra med 6-7 fiskar var. Efter några caipirinhas och en skön dusch träffas vi för middag. Vi är inte trötta än och kvällen varar till midnatt då vi ändå bestämmer oss för att gå och lägga oss eftersom fisket börjar igen 6:30 nästa morgon.

Dag 2: Ja, nu förstår jag!

I morse teamar jag med Eric medan Virgile går med Antonio, eftersom vi tänker att med deras resultat igår jämfört med våra kanske gör vi något fel. Så för att inte missa resan är det bäst att lära sig från början. Till slut är Eric och jag utan fångst på morgonen, trots vackra platser och ställen som luktade fisk. På eftermiddagen åker jag i kanoten med Antonio och vi hittar en översvämmad skog där fisket är mycket bättre. Jag fångar 2 Borboletta, min första Popoca (som också är en Tucunare), 1 Paca och mina första 3 Aymaras. De sistnämnda är mycket små, men jag är superglad eftersom det är en mytisk fisk som, som alla sina amazoniska släktingar, är extremt våldsam i sitt anfall. För att fånga dem måste man kasta betet i alla områden där det inte finns vatten… 10 cm vatten räcker, man känner att fisken är van vid att jaga landlevande arter. Vi har en fantastisk stund i denna lilla skog och framför allt ger Antonio oss två fantastiska fiskar, en Tucuna Açu på 57 cm och en vacker Paca på 62 cm. Jag filmade allt och som ni kan se är det en rejäl kamp och fantastiska fiskar. Jag kunde mäta den oförfalskade kraften hos denna fisk den eftermiddagen eftersom jag också hade turen att fånga en fin. Den gav mig inte en chans. Den tog 5-6 meter lina trots att min rulle var hårt spänd och flätlinan höll inte mot de många undervattenshindren… Det är 50 pounds (ungefär 25 kilo) men inget kan mäta sig med dessa superkraftiga djur. En liten information: om den mytiska gäddgränsen är 1 meter, är den för Påfågelfisken (Tucunare) 80 cm. Om man lyckas fånga denna heliga graal får man en "80 UP"-keps av organisationen, och det är målet för fiskare från hela världen som kommer för att fiska denna fisk i Amazonas. Antonio kompletterar sitt fiske med 4 Aimaras och 1 Bicuda (en slags liten barracuda från Amazonas). De andra har också fiskat mer eller mindre bra, det var verkligen växlande. Eric är mycket besviken jämfört med förra årets resultat, han sätter press på sig själv för vår skull, men det är fiske och vi är ändå superglada att vara här i en fantastisk miljö.

Dag 3: Jacare Dundee-dagen

Idag samarbetar jag med Rémi, den stackars "Boca" från första dagen som inte fick särskilt bra resultat och blev undanskuffad av hela fiskarlaget vi är. Ingen ville ta med honom. Men efter analys visade det sig att ingen guide hade bättre resultat än de andra. De är alla kompetenta och känner sitt jobb väl, men när fiskarna inte nappar är de inte trollkarlar…

På morgonen fångar vi varsin 2 Paca, inklusive ett fint exemplar på 57 cm för Rémi (Pacaçu). Själv nöjer jag mig med små fiskar, samt 1 Bicuda och 2 pirayor som bokstavligen förstörde mina Bucktail Jigs. På eftermiddagen lyckas jag äntligen fånga min första Tucunare Açu, förmodligen min enda fisk över 50 cm under hela vistelsen… Jag tror faktiskt att jag hade de minsta fiskarna i hela gruppen. Nu när jag tittar på bilderna medan jag skriver detta kan jag bekräfta att mina kamrater alla fick finare fiskar än jag!

Som jag nämnde är vattnet fortfarande alldeles för högt, vilket gör fisket svårt. Men landskapen är helt fantastiska och vi njuter verkligen av utsikten. Idag såg vi äntligen vår första Jacaré (Caiman), och vi fiskade i en lagun där vattnet hade en röd färg (vitt sand + starkt färgat vatten).

Samma dag bjöd Jérôme, alias "guatemalanen", på ett fantastiskt exemplar av Açu på 68 cm med en ytplatt propellerbete. Det blev hans enda fisk för dagen, men vilken fisk!

På kvällen fiskade vi lite med kött från båten och fångade en liten malartad fisk. Sedan hade fem av oss turen att ge oss ut på nattjakt efter Jacarés. Upplevelsen var spännande och de som var med har fina minnen. Jag hade lämnat min plats denna gång och skulle åka en annan dag, men det blev aldrig av. De dödade en stor och tog med en liten levande för att vi skulle få se den. Självklart släpptes den tillbaka.

Samma kväll stötte de två kanoterna som letade efter Jacarés på en båt som hade motorstopp mitt i Rio Negro och gjorde signaler med sin ficklampa. Otroligt nog var det chefen för vår organisation som kom till oss med sin sprillans nya bass boat, som ändå hade gått sönder. Det var helt osannolikt, särskilt eftersom han hade en satellittelefon som tyvärr var urladdad.

Dag 4: BBQ Robinson!

Idag delar jag kanot med Odin. Jag börjar snabbt med att fånga 4 bicudas nära en slags strandudde, och lyckas fånga min första och enda Jacunda under vistelsen i en översvämmad skog. Vi ser också en mycket stor Jacaré som solar sig. Fisket är verkligen svårt för alla, och vi är glada att samlas för en god grillfest på en strand under lunchpausen. Vattnet är fantastiskt och guiderna förbereder en festmåltid med korv och pirayor. Märkligt nog vill de inte blanda sig för mycket med oss och äter på sin sida. Jag vet inte om det är av blyghet eller någon annan anledning, för även om de är ganska trevliga och leende, skulle språkbarriären ändå ha begränsat våra interaktioner.

De hade med sig hängmattor och vi vilar lite innan vi ger oss ut igen för en ny eftermiddag under denna kvävande värme och höga luftfuktighet.

På eftermiddagen återvänder vi till de översvämmade skogarna. Jag vill förtydliga att vi bara ser den övre delen av trädstammar som sticker upp ur vattnet, men varken marken eller trädens bas. Till slut lyckas jag fånga en fin fisk med den berömda propellerbetet. Det är en tillfredsställelse eftersom det låter oss observera en liten Paca:s attack vid ytan.

Det är extremt varmt och fisket förblir mycket svårt. Odin är inte särskilt motiverad och vi bestämmer oss för att prova livebete för att ha lite skoj med pirayorna. Men även dessa fiskar verkar ointresserade av vårt bete. Odin räddar sin statistik med 2 pirayor, medan jag förlorar två bitar av min tafs.

Dag 5: Grrrrr!!!

Den här dagen var den värsta för mig under hela vistelsen. När jag samarbetade med Jérôme bröt jag på mitt enda hugg för dagen, som verkade vara en mycket stor fisk. Jérôme lyckades fånga en fin Pacaçu med Popper samt en stor piraya. Överlag är fisket svårt och vi har få fångster att glädjas åt.

Vid middagstid piggade en läcker grillfest bestående av korv, fläskkotletter, pirayor samt en Borboletta som tyvärr inte överlevde upp humöret. För det mesta dricker vi mycket vatten, några öl och en lokal guarana-soda för att hålla oss hydrerade.

På en annan båt lyckades Virgile fånga 2 fantastiska fiskar, en på 60 cm och rekordet för vistelsen på 74 cm!

Luc och Eric, far och son, anpassar sig allt bättre till kastfisket. De fångar fisk nästan varje dag utan att klaga. De är alltid på gott humör och har inget att anmärka på. Det är Lucs första resa utomlands och han njuter av varje minut av upplevelsen. För mig är det verkligen rörande att se Eric och hans 16-årige son dela denna passion för fiske. Det är en dröm för mig att min son Archibald ska kunna ha samma passion som jag och upptäcka världen genom denna aktivitet. Jag försöker att inte pressa dem utan låta dem komma till passionen i sin egen takt. Jag vet redan att min dotter Mila inte är lika entusiastisk, hon gillar fiske men inte till den grad att resa jorden runt och fiska 12 timmar om dagen med risken att möta oidentifierade flygande insekter (eller inte). Det är svårt för mig att resa utan min familj, men jag behöver det, och jag skulle känna mig mindre skyldig om någon av dem kunde följa med.

Man ser ofta på internet folk som frågar efter familjevänliga fiskedestinationer, men jag är inte säker på att det verkligen är kompatibelt. Jag kan inte föreställa mig att resa jorden runt med familjen och inte se dem på 12 timmar om dagen, för att bara träffa dem på kvällen. Nästan alla destinationer är fokuserade på fiske. Jag har fiskat under våra familjesemestrar i Guadeloupe, Mexiko, Florida, Bretagne, men det var inte riktigt en fiskeresa. Jag är inte emot det, men jag planerar inte att organisera en fiskeresa med familjen. Vi bestämmer en familjesemester och om jag kan fiska lite är det bra, annars får det vara. Utöver det har jag mina 100 % fiskeresor och hoppas kunna ta med min son en dag, eller helst alltid, så länge som möjligt.

Dag 6: Fogo de Chao

Det är vår sista hela dag på vattnet och jag samarbetar med Olivier, som ansluter sig till oss för första gången. Han är Rémi:s vanliga partner och precis som han föredrar han sötvattensfiske, helst med fluga. Olivier, liksom Jérôme, är alltid på gott humör och det är ett nöje att fiska med honom. Det är inte så att de andra inte är trevliga att fiska med, men det är annorlunda med dem. Fiskets resultat verkar inte påverka deras humör, medan det för andra, inklusive mig, tydligt kan påverka vårt beteende. Till exempel när det inte går bra tenderar jag att vara tyst. Jag är superkoncentrerad, nästan i tävlingsläge, och försöker hitta rätt sätt att fånga fisk. Min partner kan tro att jag surar, men i verkligheten hittar jag snabbt tillbaka till min livsglädje när fisket är över.

Andra kan svära och klaga, medan vissa desperat letar efter en syndabock, vare sig det är Gud, vinden, guiden, rullen, betet eller till och med deras partner…

På morgonen fångar jag en piraya och en borboletta, medan Olivier får en Paca. På eftermiddagen fångar jag en annan Paca, men Olivier går bet. Dagen är fortfarande mycket svår, men lyckligtvis lyckas vissa båtar hitta en bra plats.

På kvällen hade brasilianarna förberett en fantastisk middag med en lokal traditionell specialitet kallad "Foga No Chao". Det är en stor grill där köttet tillagas vertikalt över glöden. De hade valt en vacker strand för detta. Moderbåten låg på stranden och vi kunde därför äta med fötterna i sanden. Bordet var vackert dukat, de hade satt upp en bar, ljusslingor, musik och utsikten var helt enkelt fantastisk. Återigen åt brasilianarna på sin sida, men denna gång såg vi lite av de tre brasilianskorna. De måste ha förstått att vi inte är rovdjur och var mindre skygga. Jag kunde inte låta bli att plantera min Nice-flagga på denna vackra strand. Vi summerade vår vistelse som närmade sig sitt slut. Ja, fisket var svårt, men det var ett extraordinärt äventyr.

Dag 7: Ankomst till Barcelos

Den sista morgonen samarbetar jag återigen med min bror. Vi ska fiska i 4 timmar innan vi åker direkt tillbaka till Barcelos med kanot. Det är alltså en power fishing-session där vi kastar våra beten flera gånger på olika platser på kort tid. Denna metod verkar fungera ganska bra eftersom jag under morgonen fångar tre arter av Tucuna (en Pococa, en Pacaçu och en Açu) samt en bicuda. Virgile fångar två Aimaras. När vi närmar oss Barcelos ser vi vår moderbåt förtöjd på en ö mitt emot staden i Rio Negro. Det är slutet på vårt fiskeäventyr. Vi går ombord och börjar packa våra saker. Efter en sista lunch säger vi adjö till hela teamet som varit fantastiskt. De skjutsar oss med våra väskor till hotellets brygga.

Under denna 6-dagars fiskeresa har jag fångat 27 fiskar. Jag tror att det är ungefär genomsnittet för våra 10 fiskare, vissa har gjort bättre, särskilt Eric (med 39 fiskar), Rémi och Antonio, andra lite sämre. Förra året vid samma tid var det minst dubbelt så många. Så är fisket. Det går inte att förutse vad som kommer att hända. Vi gjorde allt vi kunde och gav inte upp, resten beror på naturen.

När vi anlände till hotellet möttes vi av ett skyfall, det första sedan vi kom till Amazonas. Vi var lättade att inte längre vara på våra kanoter. Vårt hotell ligger mitt i centrum, vi tog en varm dusch och gick ut en stund. Inget spektakulärt, staden är inte särskilt intressant. Vi väntade till kvällen då vi träffades på en pizzeria där nästan alla fiskarlag samlades. Odin, den enda som inte tog pizza utan valde en hamburgare, mådde mycket dåligt. Virgile mådde inte heller bra… Till slut tror jag att jag var den enda i hela laget som inte blev sjuk en enda gång under vistelsen. Som tur var hade våra läkare förberett allt…

Dag 8: Tillbaka till Manaus

I morse måste vi ta det lilla inrikesflyget mellan Barcelos och Manaus. Flyget skulle gå 10:30, men med vind och regn fruktade vi att få vänta länge. Det var också därför Antonio bara bokade ett flyg för oss nästa dag från Manaus. Vi såg 3 eller 4 flyg komma med var sitt fiskarlag. Jag tycker lite synd om dem eftersom vattnet kommer att stiga ännu mer med detta regn, men ja… För tillfället är jag mer orolig för att ta mitt lilla flyg med denna vind och regn, jag känner mig inte särskilt bekväm…

Till slut blev flyget bara en timme försenat och vi anlände utan problem till Manaus. Vår vanliga chaufför med vanen väntade och körde oss till vårt hotell (samma som på utresan). Min bror Virgile är nu mycket sjuk och kommer inte att äta med oss, han mår riktigt dåligt… Vi är väldigt hungriga och går direkt till vår första restaurang, Costello Del Tambaki. Den här gången väljer vi Tambaki-ribbor och inte hela fisken! Andra väljer en slags lokal fisksoppa, allt är utmärkt. På eftermiddagen bestämmer vi oss för att utforska Manaus… Det är otänkbart att vara här utan att njuta lite av staden. Vi går till den stora täckta marknaden till fots. Vi känner oss aldrig otrygga, folk bryr sig inte ens om oss… Det måste sägas att det brasilianska folket är så kosmopolitiskt att om de inte hör oss prata kan de inte veta att vi är turister… Jag är glad att hitta massor av hantverk, nyckelringar i form av torkade pirayor, träskulpturer av fiskar, en blåsrör med pilar till min son, halsband till min fru och dotter. Alla handlar och vi strosar runt i Manaus där det är marknadsdag.

När kvällen kom, medan Antonio ville att vi skulle gå tillbaka till den vanliga restaurangen, föreslog jag att vi skulle gå till en restaurang som Antonio hittade åt oss via Eduardo, vår chaufför, och bokade bord där. Vi hade en trevlig kväll (utan Virgile som fortfarande var mycket sjuk), med kött och ett gott rödvin, och som höjdpunkt en lokal specialitet, Banzeiro: en förrätt baserad på maniok-skum och myror!

Dag 9: Obrigado Brasil

Nästa dag har vi vårt flyg klockan 14 och vi bestämmer oss för att återvända till den täckta marknaden för att följa med Virgile, som mår mycket bättre, samt de andra som inte gick dit dagen innan. Sedan åker vi till flygplatsen för att ta ytterligare tre flyg… Manaus – Sao Paulo, Sao Paulo – Paris, och slutligen Paris – Nice… Det är en lång resa hem, men vi är alla glada att få träffa våra familjer igen. Vi har fått se så mycket och denna resa kommer att finnas kvar i våra minnen för alltid. En sak är säker, jag kommer att återvända en dag för att återigen möta dessa mäktiga fiskar i Amazonas… Under tiden har jag fortfarande en resa i Sverige att berätta om och en kommande resa i oktober till Irland där jag ska fiska gädda från en float tube, en av mina favoritarter.

Till sist, här är videon

Lämna ett svar