Varje första helg i juli är det öppning för öringfiske i högfjällsjöar. Det är lättare att få fisk vid den tiden, helt enkelt för att öringarna har varit lugna i flera månader, utan andra bekymmer än att kämpa mot kylan och hitta mat. Hos oss i 06 finns det en mängd högfjällsjöar, vissa mer tillgängliga än andra, och med varierande fiskbestånd. Målet är att få en fin vandring och om möjligt fånga fisk!
Man måste veta att ingen öring föds i våra högfjällsjöar, de sätts ut regelbundet. Idag i Mercantourparken sätts 36 sjöar ut med Fario-öringar som varje säsong transporteras med helikopter. Det finns dessutom en het debatt med vissa miljövänner som anser att dessa öringar äter och utrotar vissa inhemska arter av grodor och salamandrar. Det kan alltså hända att vi en dag inte har några öringar alls i dessa sjöar. Fario-öringarna förökar sig inte i sjöar utan endast i floder och vattendrag med ett minimum av flöde. Debatten skulle kunna lösas genom att sätta ut Cristivomer eller ”Grå Öring” (en öring från Kanada) som förökar sig i högfjällsjöar, men återigen skapar detta debatt med miljövänner eftersom det inte är en endemisk art i regionen… Svåra val alltså, antingen sätter vi ut ”lokala” öringar som inte förökar sig, eller så sätter vi ut kanadensiska öringar, eller så får vi inga öringar alls i våra högfjällsjöar. Fortsättning följer….
Valet av högfjällsjö görs mest på känsla och erfarenhet från tidigare år. Jag kan säga att under de senaste 3 åren hade vi inte fått mycket. Min senaste öppning var katastrofal, 6,5 timmars vandring med 20 kilo på ryggen, slutade i mörker helt slut… och för att göra saken värre hade ingen av oss fått någon fisk. I år väljer vi en lite besökt sjö vid den italienska gränsen, en liten anspråkslös sjö som är lätt att nå och som dessutom ger oss en fantastisk vandring. Jag kommer att tiga om sjöns namn men de som verkligen vill veta kommer inte ha svårt att hitta med den information och de bilder jag ger här.
På fredagen åker Patrick, Philippe och jag från Nice runt 14:30. Vi har bestämt oss för att sova två nätter på plats för att kunna vara först med ”morgondoppet”. Klockan 16:30 börjar vi vår uppstigning. Helgen har inte officiellt börjat än och vi är nästan ensamma på vandringen, som vanligt är naturen fantastisk och vi möter många stenbockar, mufflonfår, murmeldjur och gemser. Vi tar det lugnt och är framme efter 2 timmars vandring, det är ganska ovanligt att vandra så lite. Vi är omgivna av fyra små sjöar som är fantastiska, vi är ensamma och vi gnuggar redan händerna när vi ser många vak på ytan som visar på aktivitet. Vi är redan säkra på att det finns fisk! Vi hinner knappt beundra landskapet i 5 minuter innan åskan börjar mullra och på några sekunder regnar det och sedan blir det skyfall. Omöjligt att sätta upp tälten, vi springer och söker skydd i en ruin inte långt därifrån. Efter en timmes väntan börjar natten falla, vi är hungriga och fast i denna ruin som luktar mufflon! De säger att fjällen tar dig! Vi har inget annat val än att sätta upp tälten i ruinen, vi städar lite bland getspillningen och installerar oss så gott det går. Som tur är har vi med oss mycket mat och efter några smörgåsar med korsikansk paté och ett gott naturvin från Languedoc är humöret på topp trots vädret.












Jag delar tält med Philippe medan Patrick sover ensam i sitt pyttelilla enmans tält. Klockan 22 är vi i säng och 10 minuter senare sover alla utom jag som njuter av cigalernas sång… nej, mina vänners snarkningar…
Nästa morgon vaknar vi klockan 5, jag har ont i ryggen men åtminstone frös jag inte i ruinen! Vid soluppgången är vi vid sjön och redo att fiska. Vi fiskar med småmört, en liten fisk som lever i sjön. Vi krokar denna fisk med en speciell rigg (Drakovitch, Clou eller annan hemmagjord variant) och fiskar med ”dött bete” för att locka öringarna. Vid de första kastarna får vi alla napp och efter två timmars fiske har vi redan fått ett tiotal ganska små öringar (mellan 10 och 25 cm) med en fantastisk blåaktig färg. Vi är alla lättade, vi valde rätt sjö! Patrick och Philippe klagar bara på öringarnas storlek men jag är nöjd, det är gamla kämpar som haft bättre dagar men det räcker för mig. Jag föredrar att ta flera små öringar än en stor. Hur som helst släpper vi tillbaka alla… Det är sant att vi får många hugg och missar en del fisk eftersom de inte tar hela mört och vi måste byta ofta. Som tur är finns det många på plats och fisket är lätt vid strandkanten. Jag erkänner att denna teknik, även om den är effektiv, är ganska tråkig för mig. Jag gillar mest att fiska med drag. Jag byter till en sked och får två öringar på första kastet men sedan inget mer… Klockan är redan 7:30 och huggen blir färre, så vi går tillbaka till vår ruin för att äta frukost och somna om lite ute i solen på en naturlig gräsmatta, det känns skönt. Det är dagens lilla ”Herta”-stund. Vid middagstid bär vi ner all utrustning till sjön, äter och börjar fiska igen runt 14:30. Vår vän Serge kommer med sina tre söner och börjar sätta upp ett tält. På fem minuter, när inget tydde på det, kommer ett skyfall med regn och hagel över oss. Vi rusar in i tälten, utom Serge som inte hann sätta upp sitt tält och springer till ruinen (turvis, hehe), välkommen Serge! Det är apokalyps utanför, omöjligt att gå ut ur tältet som piskas av vinden. Vi somnar till slut.













Klockan 17 har solen kommit tillbaka, medan alla är upptagna vid sjön bestämmer jag mig för att utforska de tre andra sjöarna som inte ligger långt bort. Jag har mitt flugspö och har märkt att det är mycket mer vak på dessa sjöar, så jag går iväg med hopp i hjärtat. Jag tar mig tid att placera mig på bästa plats, samtidigt som jag är diskret och vid första kastet lägger jag min fluga på mindre än 3 meters avstånd. Jag börjar redan klandra mig själv för mitt dåliga kast när jag ser en öring stiga, ta min fluga, gå ner direkt och spotta ut flugan. Jag blev så förvånad att jag inte krokade eller något, jag missade min första högfjällsöring på fluga, och jag fick inte fler chanser trots många kast. På samma sjö, efter att ha kastat minst 50 gånger med drag (crankbait, alla sorters skedar och mjuka drag) krokar jag till slut min finaste fisk på en silverfärgad sked. Jag tänker att nu har jag min stora öring och ska göra de andra avundsjuka, men efter 20 sekunders kamp lossnar den, när det inte vill så vill det inte… Jag går ner till de två andra små sjöarna och trots många vak lyckas jag inte få någon att nappa, men det gör inget, landskapet är fantastiskt och jag känner hur lyckligt lottad jag är att vara på 2500 meters höjd nästan ensam i världen i total harmoni med naturen. Jag möter ett par stenbockar som nyfiket tittar på mig några meter upp, natten faller och jag måste tillbaka till lägret. När jag kommer tillbaka äter alla redan middag. Klockan 22:30 är alla i säng, imorgon upp klockan 5 för sista morgondoppet.





Nästa dag är det dags igen, vi fiskar och får några öringar, Serges yngste son lyckas till och med få sin första öring någonsin. Philippe berättar om sin första och förklarar att han kommer att minnas den hela livet. Vilken glädje att se detta barns lycka som klarade det själv och är stolt över att visa sin far och bröder att han fått sin fisk.

Klockan 9 bestämmer vi oss för att packa ihop och gå ner via en annan stig för att förlänga vandringen. Vi har fått nästan 50 öringar och haft många hugg, uppdraget är slutfört och om vi skyndar oss kan vi äta lunch vid havet i eftermiddag. På vägen ner passerar vi ett tiotal små sjöar, alla olika och fantastiska, det är mycket folk på stigarna, respektfulla människor som alla säger ”hej” med ett leende. Man kan inte förneka det, fjällen tar dig….








Fiskhälsningar
César
