Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan vi bokade den här resan: vår destination? MADAGASKAR, sportfiskarens Mecka. Denna ö i Indiska oceanen har en yta på 587 000 m2 vilket gör den till världens femte största ö. Precis som dess små systrar: La Réunion, Mauritius, Seychellerna, Mayotte eller Komorerna, är ”Mada” separerad från den afrikanska kontinenten av Mozambiquekanalen. Alla dessa namn får en att drömma, men vi åker inte för det turkosa vattnet och de vita sandstränderna, det vi söker är stora fiskar! För att kämpa mot dem kommer jag inte vara ensam, här är teamet som följer med mig:
• Min bror Virgile, sötvattensfiskare och anhängare av street fishing i Paris (stackars Nice-bo i exil), hans största fisk hittills var en gös på 3,5 kilo fångad i Seine. På Mada riskerar han att slå sitt rekord vid varje kast och jag ser fram emot att se honom kämpa mot dessa vackra fiskar, jag har briefat honom i ett år, han är supertaggad, jag längtar efter att se honom i aktion.
• Odin, min båtpartner, han är 24 år men har rest över hela världen, han är en mycket påhittig äventyrare och om jag skulle åka med en olyckskamrat till en öde ö skulle jag välja honom, han klarar allt. Sötvattensfiskare sedan ung ålder, jag har lärt honom nästan allt jag kan om havsfiske under de senaste två åren men han gör alltid på sitt eget Robinson-sätt och det fungerar… Han har redan mött många röda tonfiskar i Medelhavet men för honom är detta också en första erfarenhet av 100% tropiskt fiske.
• De två bröderna Rémi och Yan, två vänner från Nice, erfarna havsfiskare som redan har fiskat över hela världen och för dem är detta tredje gången på Madagaskar. Yan är lika passionerad som jag, vi kan prata beten, utrustning och fiskar i timmar, Rémi bryr sig inte, han vill bara fiska och ha det trevligt till sjöss men när han väl har spöet i handen är han som besatt och det får en nästan andlig dimension med fisken som han ”känner” cirkla runt hans jig.
• Vår sjätte man är Philippe, mammas kusin, han är galen i all slags fiske, vare sig det är flugfiske, sötvatten eller havsfiske eftersom han har fiskat flera gånger i Karibien och Bijagos i Guinea-Bissau. En stor resenär sedan ung ålder, han känner Afrika mycket väl och hans erfarenhet har varit till stor hjälp för oss (särskilt för Virgile som ni kommer att se senare). Min farfar Jacques som lärde mig fiska som liten är mycket nära honom och gav honom hans första fiskespö vilket gör denna resa till en familjeangelägenhet. Min lilla farfar, jag dedikerar denna fiskesaga till dig.
Vi känner vår destination men vi måste fortfarande hitta organisationen som ska guida oss. Jag var redan förtjust i Alain Soulets nya organisation ”Nirvana Fishing” som erbjuder ett vandrande fiske med en katamaran som bas. Alain är guide på Madagaskar sedan 10 år genom sin andra välkända organisation: ”Tropical Fishing” som erbjuder ett fiskelodge i Mitsio-arkipelagen. Rémi och Yan känner honom eftersom de redan har fiskat med honom och de godkänner genast detta val. Alain erbjuder flera fiskeprogram, vi väljer ”stora södra Nosy Bé” som startar från Nosy Bé mot Radama-arkipelagen, Nosy Lava, Narinda-bukten och sedan Majunga.

Efter några utbyten med Alain bokar vi datum i april men sex månader senare tvingas vi ändra till november. Vi ville ursprungligen fiska i 7 dagar och ta totalt 10 dagar för pauser före och under vistelsen men allas scheman tvingar oss att åka från den 20 till 28 med 6 dagars fiske, det blir alltså en expressresa, vi kommer inte att turista. Nice-borna (Odin, Yan, Rémi och jag) åker från Milano med ett direktflyg från Méridiana (Air Italia lågpris) till Nosy Bé. Parisarna (Virgile och Philippe) måste mellanlanda i Saint Denis på Réunion.
Efter månader av förberedelser har jag all nödvändig utrustning, mellan fiskemässan i Cagnes sur Mer, Internet, leboncoin och min butik i Nice ”Le Loup de mer” har jag allt jag behöver. Listan på utrustning som Alain rekommenderar är till stor hjälp, men i det här spelet är jag oövervinnerlig och med mig är det bättre att ha en uttömmande lista… jag hamnar snabbt med alldeles för många beten och tar med mig 6 fiskespön i mitt rör. Jag är överlastad och måste väga min packning gram för gram (en resväska och en stor ryggsäck) innan jag ger överskottet till Odin som ändå bara reser med en väska.
Min bror och Odin bryr sig inte om detta eftersom Alain erbjuder uthyrning av utrustning på plats till mycket rimliga priser men för min del kan jag inte föreställa mig att inte fiska med min egen utrustning.
Jag tar alltså med mig (icke-fiskare, hoppa över detta steg):
– Ett popping-spö på 100 pounds, Zenaq Fookeeto 80-10, utrustat med en Stella 14 000
– Ett popping-spö på 65 pounds Yakutsu Tavarua, utrustat med en Stella 8000
– Ett stick-spö Palms Gaia 85 på 45 pounds, utrustat med en Daiwa 4500 som jag hyrde av Alain.
– Ett jigging-spö Custom Blanck Rainshadow, (BamBoo Rods), 100 lbs som jag kallat Super Mario till ära för Mario Balotelli (jag vet, jag är galen) utrustat med en Stella 20 000, det är ett kraftmonster i rött och svart.
– Ett jigging-spö på 60 lbs ”Truscend” lånat från Le Loup de mer som jag utrustar med min Stella 8000.
– Ett slow jig-spö på 20 lbs ”Truscend” casting som jag inte ens använde med tanke på kraften hos de malagassiska fiskarna.
Jag har också ett tjugotal poppers, ett tjugotal stickbaits och 30 jigs… alldeles för mycket, två tredjedelar kommer inte ens att se vatten. Nästa gång lovar jag att begränsa mig till 6 poppers, 4 sticks och 20 jigs (kors i taket, kors i järn, blablabla…)


Dagen D har äntligen kommit, det är den 20 november, vi samlas hemma hos mig och åker i en bil till Milano och Malpensa flygplats, flyget går på natten med avgång 23:40 och beräknad ankomst nästa dag 10:40 lokal tid (2 timmars tidsskillnad från oss). Efter en god italiensk pizza på flygplatsen har vi turen att få ett relativt tomt plan och Odin och jag får fyra säten var för att försöka sova, bröderna får två var men det verkar passa dem. Hur som helst sov jag inte… kanske 1,5 timme i intervaller om 20 minuter.

Vid ankomsten, trots en kort stormperiod, är det afrikansk värme, normalt, vi tar på oss shorts och börjar köa för att komma in i landet. Så fort vi kommer finns en klistermärke om pesten. Åh ja, jag har inte berättat, det pågår en pestepidemi på Mada, den är endemisk och har dödat 1000 personer i år men inget i norra delen av landet där vi är. Det låter skrämmande men influensan dödar över 15 000 personer varje år hos oss och de olyckliga som dör av pesten på Mada är extremt fattiga människor som inte får vård.


Kort sagt, efter 1 timmes kö för att validera sitt visum och ytterligare 45 minuters väntan på bagaget kommer jag till tullen som säger att för att gå snabbare vore det bra att ge en liten dricks, jag har redan tackat nej två gånger och nu är jag trött på det och ger tio euro för att slippa packa upp alla mina väskor där jag har packat varje rulle och spö i bubbelplast… Alain tar emot oss med ett leende, chauffören lastar alla våra saker och vi åker till Nosy Bé, 35 minuters bilresa.
Vi anländer till en restaurang vid stranden där Alain har planerat att bjuda oss, vi blir av med våra saker och sätter oss vid bordet. Här finns inget nötkött, bara Zebu! Jag vill absolut smaka det eftersom vi ändå ska äta fisk i en vecka, så det blir en zebu-filé med peppar. Vi njuter och ser en av de två motorbåtarna komma, det är på dessa fantastiska fiskebåtar vi ska arbeta hela veckan, 10 meter långa båtar utrustade med två Suzuki 250 hk motorer, vi lär känna Jean Claude, skepparen, och Blacky, hans sjöman, två malagassier som har arbetat med detta i 10 år. Vi ska åka med dem för att möta katamaranen som ligger 1,5 timmes segling bort. Alain kommer att ansluta med Virgile och Philippe som ska komma senare.


Efter en timmes segling ringer Jean Claudes telefon, han svarar och säger: ”Vem är César?” När jag gör tecken till honom ger han mig telefonen och ger mig sin mobil. ”César, det är Alain, det är ett problem med din bror, han kommer att bli utvisad från landet eftersom hans pass går ut om mindre än 6 månader”, jag är chockad, stammar några ord, han avbryter mig: ”vänta, jag har din kusin på andra linjen, jag ringer tillbaka till dig”, jag berättar nyheten för de andra och det kan jag säga, det slog snabbt undan benen för oss. Vi fortsätter framåt, efter 20 minuter ringer jag Alain som säger att han inte har några nyheter, att han inte kan göra något, att min brors väska redan är på returflyget och att han inte vet vad som händer. Jag tänker att det inte är möjligt, alla har bett mig om pengar vid ankomsten och nu kan vi inte lösa det här passproblemet som går ut om 6 månader?! Vi anländer till katamaranen där besättningen tar emot oss, kapten Ali, hans andreman Serge, kocken Laurène och hennes assistent Bruno. Problem är att vi har ingen täckning och alltså inga nyheter från min bror, Blacky och Jean Claude ber oss packa upp utrustningen eftersom de vill montera våra tafsar, jag gör det som en robot men jag har inte huvudet med mig, jag är orolig och de andra är också bekymrade. Det är mörkt, klockan är 19 och jag ber Jean Claude åka lite längre bort med båten för att hitta signal och ringa Alain, jag vill veta vad som händer, han säger att vi kan använda satellittelefonen, vi försöker men Alain svarar inte utan går till röstbrevlådan. Klockan 19:45 säger Blacky att den andra båten kommer, vi ser ljusen från babord och styrbord komma på avstånd. Vi går alla till aktern på katamaranen, efter 10 minuter är båten 30 meter från katamaranen och kommer sakta närmare. Jag ropar ”Bouli, är du där?”, min bror svarar ”självklart är jag här”, Puh… det är en lättnad för alla, även besättningen är glad, Philippe min kusin säger ”han har verkligen ställt till det för oss men han är här!”. Vi tar emot dem med ett gott glas rom som vi tidigare vägrat ta, men nu kan äntligen striderna börja. Vi ber honom berätta, det är en äventyrshistoria värdig en film. Först blev han kvarhållen i Saint Denis av polisen eftersom han var ”markerad J” på grund av ett gammalt problem med körkortet som togs bort i två månader för tre år sedan på grund av fortkörning. Efter många förklaringar släpptes han men när han kom till Madagaskar säger en polis till min bror att hans pass går ut om mindre än sex månader och att han därför inte kan komma in i landet. Min kusin försöker förhandla men de råkade på den enda oacceptabla polisen på flygplatsen. Obevekligt skickar han Virgiles bagage tillbaka på returflyget. Min bror drar ut på tiden, pratar med alla, rullar på golvet, ber, ber, gör vad som helst för att vinna tid och när han kommer till gaten säger säkerheten att planet har gått. När Virgile kommer tillbaka är polischefen mycket arg och orolig, han säger att det kommer att slå tillbaka på honom, att han inte vet i vilken röra min bror har satt honom osv… De meddelar att de ska fundera på hans öde och efter 30 minuters diskussion tar de in min bror och kusin i ett rum. De säger att antingen sätter de honom i fängelse i 3 dagar tills nästa flyg, eller så hittar de en lösning. Min kusin som har erfarenhet av Afrika ber att få prata med chefen enskilt och löser saken… Chefen låter min bror skriva på ett papper och konfiskerar hans pass som han måste hämta på avresedagen om åtta dagar. Vid minsta felsteg blir det fängelse! Vi har inte ens börjat vår resa och det är redan en film! Bra, min bror är här men han har inte sin väska som skickades tillbaka till Réunion. Flygvärdinnan från Air Austral lämnade en necessär med pyjamas, en t-shirt, en tandborste. För resten får han lita på mig, kanske gjorde jag rätt att ta med för mycket utrustning? Som tur är tar Alain också med lite fiskekläder.
Vi installerar oss i våra hytter, de två bröderna sover i de största hytterna längst fram på båten, Odin och Philippe i bakre hytterna, Alain och de fyra i katamaranens besättning i salongen och lite överallt medan Bertin, Alains sjöman, Jean Claude och Blacky sover på fiskebåtarna. Det är inte lyxigt men vi är inte här för att sola, vi har varmvatten, duschar och besättningen är mycket omhändertagande, vi ska inte klaga…
Vi sätter oss till bords och här måste jag verkligen lyfta på hatten för Laurène, den malagassiska kocken som har bjudit oss på läckerheter morgon, middag och kväll. Varje morgon till frukost, pannkakor, stekta ägg, bröd, fruktjuice, färsk frukt osv.
På lunchen på båtarna i matlådor, förrätter, huvudrätter, efterrätter, allt utsökt och på kvällen var det helt enkelt storslaget, aperitifer baserade på carpaccio av några av de fiskar vi fångat, och rätter verkligen välgjorda för ett litet båt-kök. Jag har nog ätit den bästa chokladmoussen i mitt liv och det är min favoritdessert! Hemligheten? Cumbawa! En exotisk lime jag redan kände till men inte i dessa sammanhang. Tack igen Laurène (jag skäms lite för bilderna som inte gör allt detta rättvisa)!



Dag 1, uppvärmning:
Okej, dags för fiske! Alain väcker oss klockan 6, jag är trött, jag har sovit 2 timmar på grund av värmen och min 1,90 m långa bror som rör sig och snarkar, mellan flyget och detta är jag inte i toppform men adrenalinet inför fisket ger mig energi. Vi delar upp oss i två lag, jag ska åka med min bror och kusin på Alains båt medan Odin och de två andra bröderna åker med Jean Claude. På båten lär vi känna Bertin, Alains sjöman. Denna malagassier är helt enkelt fantastisk, han skrattar hela tiden och släpper ifrån sig ett exploderande skratt var femte minut för allt och inget, det är en fröjd att fiska med honom.

Virgile och Philippe öppnar baletten med en dubbel carangue på popper medan jag får en stor tonfisk. Jag tar min första grouper på jiggen och sedan en fin orphie, en green job fish (även kallad ”kycklingfisk”), en storögd carangue.
Vi fångar ungefär femton fiskar tillsammans på vår båt. Jag missar en fin carangue vid mothugg och Virgile får en episk kamp där jag måste hjälpa till med en oidentifierad fisk, lina går av, vi är lite besvikna men det är bara första dagen och Virgile har redan slagit sitt fiskerekord fem gånger idag.
Fiskeområdet är enormt och jag är mycket förvånad eftersom vi fiskar ganska långt från kusten men det är inte särskilt djupt (mellan 10 och 40 meter).









Dag 2, aptitretaren:
Odin byter båt med Philippe som åker med Rémi och Yan. De två fiskebåtarna är fortfarande förtöjda vid katamaranen och Odin ser remoror (sugfiskar) som hänger under skrovet. Han tar ett spö med en bonito-sked och pang, han får en medan han håller på att borsta tänderna, Alain och Bertin skrattar, de hade aldrig tänkt på att göra så. Ingen hade tänkt på det, det är bara Odin som gör något sådant.
Vi startar och Virgile börjar striden med en fantastisk Maori-rödfisk och en Babone-grouper, vi får upp ganska många arter: Cane-bec, Kärleks-seriola, stjärngrouper, barracudor och några carangider. Totalt en femton fiskar på tre personer och likadant för det andra laget som varierar tekniker med popper (ytbete) och jig (vertikalfiske).












Dag 3, det lilla extra i minskad mängd:
Den här gången är det Rémi och Yan som följer med Virgile på Alain och Bertins båt, medan Odin och jag ansluter till Philippe på Jean Claude och Blackys båt. Vi försöker variera lagen varje dag eftersom det är trevligare. Varje morgon är det tävling per båt och vi tävlar i vänlighet med ”lycka till med fisket” och ”må bästa man vinna”. Jag passar på att be er ”icke-fiskare” att sluta önska ”lycka till med fisket”, det bringar otur och varje gång det kommer ur er mun gnisslar tänder. Personligen är jag inte vidskeplig men för vissa fiskare kommer ni förstöra deras dag!
Det blev en fin dag präglad av tre händelser. Den första hände på den andra båten där Rémi bröt linan på en enorm marlin (ungefär 150 kilo), han fick den på jiggen på 40 meters djup men marlinen bröt linan efter ett tredje hopp.
På vår båt, vid ytan, klippte en thazard av assistkroken på Odins popper innan en enorm hundtandstonfisk (TDC) gjorde sitt anfall, dåligt krokad eller dåligt fastsatt, TDC lossnade. Jag hade turen att se en fantastisk segelfisk följa mitt bete i 20 meter fram till båten men jag lyckades inte få den att nappa trots mina ”stop and go” och ändringar i animationen, tydligen borde jag ha ökat farten men min brist på erfarenhet spelade mig ett spratt. Synd, för med dessa tre fiskar hade vårt lag förvandlat en vanlig dag till en exceptionell dag. Så är fisket, nästa gång kanske vi har mer tur. En sak är säker, det finns verkligen fina fiskar och våra guider tog oss till rätt plats.
Vi fick ändå nöjet att göra ett fint fiske med gula tonfiskar tagna på popper som direkt blev sashimi på båten, fina carangider, en fin thazard tagen av Philippe, 2 små hajar och grouper. Vi försökte till och med dra lite med en ”haute couture” bonito-rigg från Blacky för att försöka få en marlin eller segelfisk men utan framgång. På kvällen anlände vi till Narinda-bukten, det är fantastiskt, vi fiskade bland baobabträd och delade stunden med lokala fiskare som är i segel- och roddbåtar från en annan tid. Vi gav dem lite fisk för att förbättra deras vardag och Virgile slog alla dagens rekord med tre fantastiska carrangues ignobilis (storhuvudad carangid) varav två över 20 kilo, tagna på Nomad Stickbait i mycket grunt vatten. Han är nybörjaren i gruppen och han gav oss en rejäl omgång, de oskyldiga får händerna fulla…
Denna dag var rik på känslor med besök av 3 enorma valhajar, delfiner, sköldpaddor och rockor, inga foton eftersom vi mest var åskådare…























Dag 4, mer rädd än skadad:
Vi byter lag igen, jag är med Yan och Virgile medan Philippe, Odin och Rémi är på Alains båt. Vi börjar poppa vid foten av baobabträden och jag får ett stort hugg vid ytan, det är en fin liten röd karp, knappt återutsatt hör vi rop från en liten lokal fiskebåt, fiskarna varnar oss för en jakt på carangue, de är för långt borta för att gå dit men delar med sig av sin upptäckt. Vi säger att om vi fångar någon ska vi ge fisken till dem. Vi styr mot jakten och kastar våra beten, ingen nappar, vi jagar fiskarna och byter bete, vi förstår inte varför det inte nappar och provar var och en 5 eller 6 olika beten, popper, stickbait, pressbait, sked, allt utan framgång tills jag tar fram det dödliga vapnet! Nissart pop som följer mig överallt, gjord av Olivier Bensa, en hantverkare från Nice, en liten röd och svart popper med Nice-örnen, den är gjord i trä och är 10 cm lång vilket är ganska liten men poppar väldigt bra, den följer mig överallt och vid första kastet är det hugg! Knappt uppdragen ropar de andra lokala fiskarna till mig ”Eh Waza, ge mig din fisk Waza”, som ni förstår är Waza de vita, för de vita är det ”Wazettes”. Men löften är löften, vi går tillbaka för att ge fisken till fiskarna i segelbåten som varnade oss.



Vi styr slutligen ut mot öppet hav och Yan får en fin Carangue på popper men det blir en tragedi. Blacky som tappar alla våra fiskar råkar av misstag kroka sig själv i armen med assistkroken, kroken är enorm och sitter ordentligt fast! Vi bestämmer oss för att gå till den andra båten, Alain tar saken i egna händer och ger Blacky en smärtstillande spruta, vi kan inte ta bort kroken, vi bedömer att det är för riskabelt eftersom den sitter väldigt djupt.

Bertin som känner området väl säger att det finns en by på en ö nära, vi bestämmer oss för att alla ska åka dit för att hitta en läkare. Blacky mår bra, han är en jätte och klagar inte men vi måste få bort den där saken! När vi kommer till ön finns det 2-3 hyddor och några fiskare, de säger att det finns en läkare 2 km bort till fots, vi stannar med Jean Claude på stranden medan Bertin och Alain följer med Blacky. Det har gått 4 dagar sedan vi satte fot på land och det känns skönt. Vi måste vara mycket försiktiga eftersom tidvattnet sjunker och vi måste regelbundet flytta båtarna, till slut tar Odin och Virgile en båt och Jean Claude den andra, vi kan inte stanna vid ankringen längre annars riskerar vi att fastna länge. Jag stannar på stranden med Rémi, Yan och Philippe och väntar på de andra. Vi pratar lite med lokalbefolkningen och jag hittar ett hemmagjort bete i trä och bly, vackert, Philippe försökte byta det mot 2 helt nya beten från oss men utan framgång, de var fästa vid det betet som säkert har matat dem många gånger.



Efter en och en halv timme är de tillbaka, Blacky har ett stort orange bandage, han ler stort och fick till och med en puss av doktorn vilket gör vår Bertin väldigt road. Alain filmade allt, han hade den goda idén att ta med en kopia av kroken så att doktorn förstod hur den var gjord samt sin sleeve-tång för att kunna klämma fast mottråden. Det är bara små detaljer men det gör all skillnad. Alain hanterade verkligen denna svåra situation bra.


Vi går 400 meter i vatten upp till midjan för att nå båtarna som är lite längre ut. Vi bestämmer oss för att äta lunch och sedan fortsätta fiska, mer rädd än skadad till slut.

Vi fortsätter direkt med en dubbel, jag får en GT medan Virgile får en enorm barra, den rackaren till och med slår mitt rekord från Panama. Han har inte sparat oss något! Vi får några fler fångster men fisket är svårt, vi börjar gå tillbaka mot katamaranen som redan börjat vända tillbaka mot Nosy Bé, vi möter den andra båten som fiskar på ett korallrev. Virgile kastar sin popper och en enorm fontän exploderar på ytan ”BOOM” det är en stor GT som Virgile måste kämpa med, på den andra båten är Rémi fast i en likadan fisk, efter en kamp på ungefär 10 minuter är fisken på båten, vi ropar alla av glädje och efter några foton släpps fisken på över 25 kilo tillbaka i vattnet, Rémi har inte samma tur, hans fisk bröt linan. Solnedgången är fantastisk, vilken dag!







I natt ska jag sova under bar himmel, himlen är otrolig, stjärnorna, Vintergatan har inget motstycke i denna vilda oändlighet.
Dag 5: Vi har försökt allt.
Tidvattenskoefficienterna är mycket låga idag och det kommer att vara likadant imorgon, vi vet att det kommer att bli svårare från och med nu men vi är i robotläge och ger inte upp. Odin har bytt plats med Yan och vi måste vänta till klockan 11, alltså 4 timmars fiske, för att få våra första fiskar, som tur är är det en euforisk period och vi kommer att göra hela dagens fångst på 2 timmar, allt med jiggar, det blir riktigt trevligt eftersom vi kommer att få dubbel-, trippel- och till och med fyrdubbla fångster med hjälp av Jean Claude, Blåmakrillar, GT, Amberjack och Grouper kommer upp på båten och släpps tillbaka utan problem. Jag förlorar 3 jiggar på grund av barracudor med vassa tänder som klipper våra linor på nedsläppet, till slut får jag min finaste GT på resan, uppskattad till mellan 18 och 20 kilo, jag lyckades inte nå mitt mål på över 25 kg. Det får bli nästa gång. Vi försöker använda några småfiskar som levande bete (små barracudor och treprickiga makrillar) men trots vår envishet känner vi att det inte kommer att nappa mer, vi har passerat euforiperioden, Virgile bryter linan på en makrill med popper i slutet av dagen och det blir allt… De andra hade samma svårigheter som vi men lyckades ändå dra nytta av situationen med 2 stora grouper på 30 och 40 kilo tagna med jiggar och bete.



















Dag 6: den sista av de sista, finalen
Den här gången är jag i team med Rémi och Yan på Alains båt. Dagen blir kort eftersom vi åker tillbaka till Nosy Bé idag och det är 2 timmars navigering för att komma hem. Vi är fast beslutna att fånga en stor fisk denna sista dag. Efter några poppkast och en femprickig makrill fångad av undertecknad, styr vi mot 80 meters djup för att försöka fånga en TDC, en stor GT eller en stor grouper med jiggar. Turas om får vi alla tre ett stort rus följt av ett linbrott, Alain förklarar att vissa grouper här kan väga över 250 kilo och om det olyckligtvis finns ett hål i närheten är det omöjligt att stoppa dem och när de väl är där inne nöts linan mot stenen och går av. Efter 2 timmars jigging börjar vi verkligen bli trötta eftersom det inte är någon lek att jigga på 80 meters djup med tung utrustning och 250 grams jiggar, men utan det är det omöjligt att ha chansen att få upp ett monster från djupet. Rémi är som besatt och skriker medan han jiggar ”jag känner att den är där, den cirklar runt mig” och det verkar som att autosuggestion fungerar för efter 15 minuters inkantation är det igång, fisken tar minst 100 meter lina men vi är nu långt från undervattensklipporna och det är liten chans att fisken hittar ett hål att gömma sig i. Alain styr båten för att ta oss så långt som möjligt ut på öppet vatten och vi måste bara vara försiktiga så att vi inte lyfter spöet för mycket under kampen för att undvika för mycket spänning i linan och undvika brott. Vi har bestämt att vi inte ska röra bromsen på rullen mer eftersom det är det säkraste sättet att få linbrott. Efter 10 minuters kamp ber Rémi att bli avbytt och det är Yan som tar över, sedan jag, efter 35 minuters kamp tvekar vi mellan en gigantisk grouper eller en stor haj. Alain berättar att han sett en kamp på 6 timmar med en marlin, vi är inte lugna! Vi blir mer och mer trötta, fisken gör stora rusningar och återhämtar på 10 sekunder det vi tagit på en minut, Bertin kallar oss mesar och säger att en sådan fisk skulle han dra upp själv utan problem (följt av ett stort skratt), det värsta är att det är möjligt, vi har sett den poppa och den är en outtröttlig rasande… Till slut efter 50 minuters kamp och minst 10 avbyten mellan oss ser vi en stor vit fläck komma upp, jag säger: ”det är en haj”, Bertin säger ”en rocka”, till slut är det en enorm tre meter lång vitspetsad haj uppskattad till 250 kilo av Alain som kommer till båten. Vi känner oss verkligen små bredvid denna fisk, den som hemsöker dina mardrömmar, Yan säger till Bertin ”Åh Bertin, kan du ta min jig” och han svarar skrattande ”nej nej, vi slutar här”, absolut inte att lägga händerna där. Vi släpper hajen som lugnt simmar tillbaka till djupet, vi är utmattade och lyckliga, vilket fantastiskt slut på denna underbara resa.












Vi åker tillbaka för att tillbringa vår sista natt i Nosy Bé med en riktig dusch, luftkonditionering, en stor madrass och fast mark. En sista Zébu-burgare och nästa dag, efter att ha köpt peppar, vanilj och ilang-ilang, tar vi en taxi till flygplatsen.
Adjö Mada, vi kommer tillbaka.
På flygplatsen möter jag en grupp italienare och en grupp ryssar, de säger att de inte är nöjda med sin fiskeresa, att det varit mycket svårt, man hör också en fransman klaga ”det var bättre på Bijagos!”, kort sagt, vi klarade oss ganska bra till slut, det var inte eufori men vi fick ändå en fin variation av fisk. Hemresan är lång, mycket lång, vi är alla glada att komma hem men vi vet att vi måste ta oss igenom 3,5 timmars bilresa efter våra 10 timmars flyg.
Jag ser fram emot att se min dotter Milas min när jag ger henne en barracudatand som farbror fångat! Kanske kommer hon med mig någon gång, men tills dess tänker jag redan på min nästa fiskeresa, det finns så många platser jag drömmer om att åka till, Colombia, Brasilien, Costa Rica, Mexiko, Norge, Kanada, Australien, Maldiverna, sötvatten eller saltvatten så länge det finns fisk att fånga kan ni räkna med att jag berättar mina fiskhistorier för er.
Fiskemässigt Er
Och här är en liten video av spöet ”Super Mario” i aktion:
