Lycklig den som likt Odysseus gjort en vacker resa.
UPPHÅLL PANAMA i Santa Catalina och Boca Chica november 2014.
Introduktion:
Det var när jag pratade med Hervé alias ”Coach”, som började lära mig att fiska till havs för 3 år sedan, som jag bestämde mig för att organisera en fiskeresa Exo. Snart var en annan kompis Philippe alias ”Fifi” som redan har många fiskeresor bakom sig med på att följa med oss. Eric, coachens gamla vän, kompletterar trion för att bilda den infernaliska kvartetten.
Här är presentationerna:
César 35 år Alias ”Sekreteraren” (jag):
Det är min första 100% fiskeresa i Exo, jag har redan ”fiskat lite” i Dominikanska republiken och på Saint Martin men det är verkligen första gången jag åker och fiskar så länge långt från mina baser: Nice.
Jag är nybörjaren i gänget, jag har bara fiskat seriöst till havs på min båt i 3 år (minst en gång i veckan).
Det är jag som har organiserat allt från A till Ö i förväg och på plats. Jag har rest mycket för mitt arbete men framför allt är jag den enda som kan slarvigt spanska, mitt smeknamn är redan bestämt, det blir ”Sekreteraren”. Jag hade föredragit chef, president eller manager men ja… Smeknamn väljs inte!
Hervé 41 år Alias ”Coach”
Coach har fiskat hela livet, han är särskilt bra på bottenfiske och surfcasting där han vunnit flera tävlingar, han är noggrann och pedantisk, därför är han alltid sist (han kontrollerar allt 10 gånger men glömmer ändå något!) Han är alltid glad och full av energi. Förutom lite Black Bass-fiske i Japan är detta hans första 100% fiskeresa.
Erick 36 år
Erick är fiskare i själen. Han har fiskat sedan han var liten, i sjöar, floder och hav, han kan allt och känner till många fisketekniker (han har varit sponsrad av Caperlan i många år). Hans stora specialitet är levandefiske med downrigger. Han har säkert fångat de största amberjackarna i 06 men han är inte typen som lägger upp bilder på Facebook eller surfar på forum. Han har faktiskt inga konton någonstans. För honom också är detta hans första fiskeresa men efter att ha fångat hajar över 100 kilo är det inget som skrämmer honom.
Philippe 42 år Alias FIFI
Fifi har fiskat sedan han kunde gå, hans stora specialitet är sötvatten och hans favoritfisk gädda. Multimaratonlöpare och stor idrottsman, han var en av de första att fiska öring i raviner med canyoningstil, Seasons gjorde en reportage om honom för ungefär femton år sedan. Han är den mest erfarna i gänget när det gäller fiskeresor. Han har rest runt överallt, flera gånger till Madagaskar, Mexiko, Seychellerna, Kanada, Norge, Finland osv… Framför allt är han ett uppslagsverk, han kan de latinska namnen på varje fisk och referensen för varje bete, spö och rulle år efter år…
Vi är alla i par och familjefäder, det var för presentationerna!
Förberedelserna
Efter 2-3 möten med dryck mellan oss fyra kommer vi överens om datumen i slutet av november (inte mycket val med allas kalendrar) och om Sydamerika. Vi tvekade med Madagaskar men Fifi som redan varit där två gånger skulle hellre se andra saker. Svårigheten med denna resa är att vi har en budget på 2500€ per person allt inkluderat (exklusive utrustning). Efter några mejl till fiskecentra i Panama, Costa Rica och Venezuela tänker jag att det kommer bli svårt. Ändå lyckas jag hitta en organisation i Santa Catalina i Panama som erbjuder 600$ per fiskedag, för resten får man klara sig själv.
Webbplatsen lovordar de fiskrika vattnen i Coïba, båtarna ser okej ut och bilderna, även om de inte är exceptionella vad gäller fiskarnas storlek, har förtjänsten att existera.
Efter lite sökande hittar jag en Air France-rea på tur och retur-biljetter Nice / PARIS, PARIS / PANAMA för 720€! En 4×4 för 10 dagar för 500€.
Några klick senare via jämförelsesajter väljer jag ett hotell som erbjuder ett litet hus gjort för 4 fiskare med trädgård utomhus och BBQ för att laga sin fisk, allt för 110$ per dag. Det lugnar oss ytterligare om att det finns fisk där.
Jag landar på lite mindre än 2500€ i budget allt inkluderat mellan bensin, hotell, mat och övrigt och lyckas till och med få in ett fint 4-stjärnigt hotell vid vår ankomst till Panama City.
Allt är ordnat, vi åker i 10 dagar med 6 dagars fiske. Det ger oss lite marginal om vädret är dåligt (det är slutet på regnperioden) eller om vi vill besöka något.
DAGEN D-3: 17 november:
Vi har hämtat allas spön, vi åker alla med 2 jigspön och 2 kastspön (ett av varje i 50 och 80 LBS). Coach kommer hem till mig för att hjälpa till att förbereda tuberna.
Resebyrån vi använde sa att vi skulle behöva betala 200€ per tub för utresan och samma sak för hemresan.
Till slut väljer jag råden från Exothonic och lägger till ett enkelt extra bagage för 80€ via internet.
Vi vågar till och med satsa på att tejpa och linda våra 2 tuber med bubbelplast för att bara ha ett bagage. Satsningen lyckades, 16 spön i 2 tuber!
Så här blev resultatet:

DAG 1: 20 november 2014, avresa!!
Det har nu gått mer än 6 månader sedan vi började förbereda denna resa, dagen D har kommit, vi anländer ungefär samtidigt till Nice flygplats, leendet finns redan på allas läppar och det börjar skämta.
”Åh fan, den där ser ut som om han ska till en högfjällssjö”, ”Titta på den där, han ser ut som en modegravyr och han pratar”, Nu kör vi, jag känner att vi kommer ha kul.
Vi kommer till bagageinlämningen, tuberna går igenom som ett brev på posten, flygvärdinnan berättar att vi hämtar vårt bagage i Panama och önskar oss lycka till med fisket (det börjar dåligt)…
Framme i Paris utan problem, det är med glädje vi ser vår skylt ”Panama”, nu åker vi!!



Efter 11 timmars flyg är vi nu i Panama City, tullen gick igenom utan problem och vi hämtar vårt bagage och tuber, allt är där. Vi går till biluthyrningen för att hämta vår bil och åker sedan mot hotellet i centrum. Klockan är 21 i Panama men 3 på morgonen i Frankrike, vi har inte sovit på planet och känner oss lite trötta. Efter en snabb middag på hotellet går vi alla och lägger oss.
DAG 2: 21 november, roadtrip och ankomst till Santa Catalina
Klockan 6 på morgonen är vi redan alla vid frukosten, vi har 5 timmars bilresa för att nå Santa Catalina och bestämmer oss för att inte dröja kvar. Panama City är inte särskilt intressant förutom sin kanal, vi bestämmer oss för att ta det lugnt på vägen tillbaka för att besöka om tiden tillåter.

Vi är ganska förvånade över kvaliteten på Panamas vägar, dessutom kommer vi senare att se att de håller på att bygga om alla sina vägar och att det är ett av landets slogans. Utrustningen och arbetsmetoderna är utan tvekan amerikanska, det finns stora Caterpillar-maskiner och de jobbar hårt.



Klockan är tolv, vi är hungriga och nästan slut på bensin, men vi börjar vara långt inne i Panama och det finns ingenting på vägen! Klockan 13 kommer vi äntligen fram till en liten stad som heter Sona. Vi stannar vid ett litet hak som serverar grillad kyckling. Vi skrattar med de gamla tandlösa servitriserna som blir förvånade över vår beställning. För 4 dollar för en hel kyckling ska vi inte avstå! De är supertrevliga, de säljer inte öl men när vi blir besvikna erbjuder de sig att gå och köpa det bredvid.
Medan vi äter öser ett otroligt regn ner över staden, vi tänker att om det regnar så här till havs kommer det bli svårt, kanske omöjligt att fiska.
Jag måste ta av mig skorna för att komma till bilen, på några minuter är det 5 cm vatten på vägen! Vi hittar en bensinstation: ”El Lleno Por Favor” och så är vi på väg igen.


Vi anländer i regnet till vårt hotell ”Le Buena Vida”, klockan är 17 och det är redan mörkt. Mike välkomnar oss på spanska och visar oss till vår lilla stuga, det är enkelt men trevligt, vi har varsin säng men sover alla i samma rum, vi har ett badrum med toalett men duschen är utomhus! Man känner en inspiration från den katalanske arkitekten Antoni Gaudi, det finns färgglada mosaiker överallt och vårt hus som heter ”Casa Del Mar” uppmanar sina invånare att inte tänka på något annat än havet och fiskarna.

Förutom det finns det ingen elektricitet i hela byn och det är med ljus vi packar upp våra tuber och börjar göra våra kopplingsknutar för nästa dag. Det blir FG-knut för alla!
Jag ringer Jean Luc vår guide som inte svarar, telefonnätet är nere! Åh, Panamas glädjeämnen! Till slut dyker han upp oväntat. Leende och lättad över att se oss börjar han ge oss instruktioner för nästa dag och föreslår att vi ska äta middag med honom på restaurangen. Medan vi berättar våra fiskhistorier äter vi för första gången röd karp med ris samt Camarones (motsvarigheten till våra Gambas). Efter 2-3 Cuba libre går vi tillbaka lugna och förväntansfulla för en avfärd planerad till 7 nästa morgon.
DAG 3: 22 november, dags för fiske!
Nästa dag kommer vi till stranden där båten och den lokala sjömannen ”Carlo” väntar som följer med Jean Luc. Klockan är 7 och solen gassar redan… Båten är en lokal ”lancha” med två Yamaha-motorer på 70 hk, det verkar hålla. Fulla av hopp ger vi oss ut mot öppet hav och drömmer om de exotiska fiskarna som hemsökt våra drömmar i sex månader. Vi delar upp oss i grupper, coachen och Erick är längst fram i båten medan Fifi och jag delar på aktern.


Efter 20 minuters navigering säger Jean Luc åt oss att rigga våra spön, vi närmar oss området. Vattnet är mörkt eftersom det har regnat mycket de senaste dagarna. Det är inte optimalt men vi tänker att våra poppers ska väcka allt detta fina folk. Fifi får det första hugg efter några minuter med sin Feed Popper, en Sierra Mackerel (Stilla havets makrill), han klagar men vi är glada eftersom vi inte känner till denna art och det är början på det exotiska för oss. Några minuter senare får jag mitt första hugg med min röda och vita Jet Popper från Williamson, det blir en liten orphie, jag undrar hur en så liten fisk kan attackera ett så stort bete. Under hela resan kommer orphien vara vår förtäring (i brist på fisk), de är väldigt glupska, har vassa tänder och en lång näbb. Vi har sådana hemma men dessa är helt annorlunda!
Vid lunchtid stannar vi på en strand för att äta våra smörgåsar och ta en tupplur. Vi stannar på en ö på 55 hektar som är till salu för 500 000 dollar, den bevakas av 6 panamaner som tar emot oss med öppna armar. De erbjuder sig att laga vår Sierra Mackerel åt oss och bjuder på nötter och kokosvatten. Vi ser deras läger, de lever hårt och stannar 3 månader på ön innan de åker hem. Fifi är utmattad och faller utan rädsla mitt bland tusentals eremitkräftor som ockuperar stranden. Eric går på snorkling med Carlos, vår sjöman, de tar med sig 2 små humrar. Coach och jag pratar med lokalbefolkningen, den yngste av dem leder oss till en stor trälåda, han vill visa oss något, när vi närmar oss känner vi en stark lukt, de har fångat stora marsvin som de matar med kokosnötter medan de väntar på att äta dem, vi får också veta att de ibland fångar ormar för att variera sin middag. Vi är glada att äta vår friterade Sierra Mackerel, mätta och lyckliga över detta möte åker vi tillbaka till vår båt utan att glömma att lämna en dricks ”una propina” till våra snälla värdar.


Till slut, efter 1600 kast på fyra personer, får vi ingen ätbar fisk förutom coachen som får en fin liten blå karang vid klipporna med stickbait, besvikna och trötta återvänder vi till Santa Catalina. När vi kommer iland ger jag Jean Luc en träff på vårt hotell för en genomgång. Vi är besvikna eftersom vi bara kastat hela dagen utan resultat och han inte föreslog något annat. Han hade inte tagit med sin ekolod eller plotter. Vi förklarar diplomatiskt att vi förstår att fisket inte är bra varje dag men att när en teknik inte fungerar måste man prova en annan och anpassa sig efter väderförhållandena. Han lovar att vi imorgon ska prova levande bete och jigging.

DAG 4: 23 november, besvikelsen
Denna dag blir nästan en kopia av gårdagen, vi åker iväg fulla av hopp men får inte mycket, vi kastar hela förmiddagen utan framgång, förutom de eviga orphierna och en liten barra som Fifi fångar men som inte släpps tillbaka i vattnet eftersom den är för skadad. Vi blir till och med tvungna att gå till en tonfiskjakt. Erick bestämmer sig för att genast rigga en i Catalina i hopp om att få en stor fisk, särskilt eftersom vi just sett en enorm fisk hoppa, vi tvekar mellan en wahoo eller en marlin.
Vår tonfisk gav inget, vår guide bestämmer sig för att byta plats, vi åker för att äta lunch på en liten öde strand i ett riktigt paradis, våra magra smörgåsar räcker inte så jag föreslår för de andra att vi lagar barran och tonfisken i ett bananblad. Marken är blöt och vi har svårt att få igång elden (hur gör de på Koh Lanta?!), till slut hittar Carlo lösningen genom att hälla en flaska bensin på elden (ekologiskt, eller hur?). Vi äter bara barran kryddad med soja och lime. Uppiggade ger vi oss iväg för att försöka få levande bete, omöjligt utan fungerande ekolod men vi får höra att Carlo känner till platser, så vi förlorar en timme på att försöka utan framgång. Jigging är inte heller lönt, så vi är dömda att kasta några hundra kast till. Eric som har diskbråck lider mycket av att kasta poppers. Från och med nu kommer han nästan bara fiska med Stick Bait Caperlan (den som liknar Gunz) och ni kommer senare att se att det gick honom riktigt bra!


Vi kommer till ett område som verkar fullt av fisk, vi ser jakter på Corinhua (lokal makrill), sköldpaddor, fåglar, det luktar gott av fisk!
Efter många kast lyckas vi fånga något, Fifi som kastar som en galning får äntligen en Cubera, den är inte stor men vi skriker av glädje, äntligen, det är en befrielse, vi skulle inte ha stått ut med att inte få något idag. Vi är ju inte här för att bara få tonfisk och barracuda. Jean Luc, vår guide, är lite lugnad men det räcker inte för att göra oss nöjda, han ser att vi inte är glada och drar ut på dagen, vi återvänder i mörkret utan att ha kommit längre… På kvällen äter vi igen på restaurang med honom, vi äter en supergod burgare på en argentinsk restaurang som drivs av avslappnade surfare, jag glömde säga att Santa Catalina är surfmeckat! Stämningen är ganska bra, folk är trevliga, det finns många nationaliteter, det är en by med 700 invånare som kan nå upp till 2500 vid stora tillströmningar, vilket inte är fallet just nu eftersom regnperioden är slut.

DAG 5: 24 november, hoppet Coïba
Idag är det Coïba, en isolerad ö cirka 20 mil från kusten som tidigare var ett fängelse och som blivit ett naturreservat hårt skyddat av den panamanska staten. Denna viktiga plats för fiske av svart marlin omges av 36 små öar och har havsströmmar och rev som gynnar fiskens tillväxt. Mot köp av ett särskilt tillstånd kan man fiska catch and release. Det är vårt sista hopp, och vårt beslut är taget: om det fungerar kommer vi att be om att få åka dit varje dag, om inte, ”hasta la vista” och vi söker en grönare äng någon annanstans.
Efter 1 timmes segling ser vi äntligen ön, det ser fantastiskt ut och vi blir inte besvikna över landskapet. Många dykbåtar kommer hit för att se hajar, sköldpaddor och till och med havskrokodiler, där den mest kända ”Tito” är 5 meter lång.
Vi har varit här i mindre än 5 minuter och Boom! Första hugget på min Roosta Popper, jag skriker, jag har äntligen en fisk som ser ut att vara något, alla slutar fiska och väntar otåligt på mitt ”monster”. Efter 10 sekunders kamp känner jag att det inte väger så mycket, jag ser en röd fläck under vattnet, kanske min första cubera? Till slut får jag upp en röd fisk, visserligen, men den väger inte ens 500 gram, alla skrattar högt och coachen retar mig och säger ”ah, din snapper är fin”, han har rätt, vi lär senare att det är en ”Mangrove Snapper”, alltså en mangrovesnapper på franska!

Vi poppar som galningar hela förmiddagen men återigen får vi bara Orphies, små Barras, Sierra Makrill och en liten svart Carangue, kort sagt ett misslyckande. Vi äter lunch på en strand, Fifi mår inte bra, han har ont i magen, illamående och huvudvärk, det luktar solsting trots att han är täckt som en vietnames i en risodling! Vi låter honom sova 30 minuter och ringer avfärdens klocka, vi vill inte dröja kvar utan försöka fånga så mycket fisk som möjligt. Fifi vaknar, spyr upp allt han har och lägger sig bak i båten. Vi föreslår att han ska åka hem men han vägrar, han säger åt oss att inte oroa oss, att han är ledsen och att det kommer att gå över… Vi kastar i en timme utan resultat och coachen får en liten Carangue, det väcker Fifi som utan att tveka börjar poppa igen, andra kastet och boom en vattenmelon! Den här gången är det en Cubera, det är säkert. Han säger att den inte är stor och visst väger den inte mycket men det är en Cubera och det räcker för att motivera oss ett tag, vi får några tappade och fler små, inget spektakulärt, vi är mer än besvikna och i ett stormigt hav återvänder vi till Santa Catalina.


På vägen tillbaka har vi tid att prata och lägga upp en reservplan. Vi har bara betalat för de första 3 dagarna, vi är fria att åka vart vi vill, vi har inte tagit 10 dagars ledigt och kört 10 000 kilometer för att inte fiska större än hemma.
När vi anländer till Santa Catalina meddelar jag guiden att vi vill vila och fundera på nästa steg imorgon, jag säger tydligt vad vi tycker och han förstår.
Samma kväll bestämmer vi oss för att laga mat hemma i lugn och ro, vi vill vara alla fyra och fundera på vad som ska hända härnäst. Vi köper pasta, ingredienser till tomatsås, en bra flaska chilenskt rödvin och flamberar humrarna som Eric och Carlo fångade dagen innan med rom. Eric och Philippe sover, när vi väcker dem för att äta är vår reservplan klar. Vi ska ringa i ordning Charpentier (som min vän Mathieu från Yakutsu rekommenderade), Canto och sedan de amerikanska fiskecamperna, vi har bara en sak i huvudet: att rädda vår resa. Fifi skickar ett mejl till O.C och förklarar att vi är i Santa Catalina och vill fiska hos honom. Han svarar snabbt. Jag ringer honom nästa dag och förklarar situationen, han har precis kommit tillbaka från Amazonas och säger att han inte har öppnat campen än men kan ta emot oss för 2 dagars fiske om 3 dagar. Vi är lite besvikna över att förlora en fiskedag från vår ursprungliga resa men glada över att ha hittat en lösning. Vi ger vårt godkännande och han svarar att han ska göra sitt bästa för att vi ska få fina minnen från Panama.
DAG 6: 25 november, spänningen
Nästa morgon vaknar vi tidigt, det har regnat under natten och vi bestämmer oss för att poppa lite från land vid mynningen av estuarierna. Efter en och en halv timme ger vi upp, det är olidligt varmt, vi är hungriga och bestämmer oss för att ge upp Santa Catalina, våra tankar är redan på Chiriqui-arkipelagen och OCs fiskecenter. Mike och Michelle, det amerikanska paret som driver vårt hotell, är besvikna för vår skull och försöker hitta stränder där det nappar bra. Mike är en före detta kommersiell fiskare från Alaska, han visar oss en fantastisk sjökarta över området och börjar briefa oss, han visar platser på Coïba där vi inte varit och strax efter den berömda Hawkinsbanken och ön Montuosa. Vi fokuserar på Chiriqui och märker att havet är djupare där och fullt av öar, vi tänker att vi gjorde rätt som bestämde oss för att åka. Efter en god frukost med banan-chokladpannkakor och omeletter går vi tillbaka till Casa Del Mar för att börja packa, sortera våra beten, vässa våra trekrokar, kort sagt saker som inte hjälper så mycket förutom att fördriva tiden. Jean Luc kommer förbi, vi berättar att vi åker. Han är besviken men förstår och kan inte hålla oss kvar. Vi äter lunch på hotellet och tar en tupplur. Det finns inget annat att göra än att (inte) fiska eller surfa i Santa Catalina, ingen stadskärna, inga butiker, inget… Vid 14-tiden ösregnar det, vi söker skydd och tänker att vi måste ge oss av så snart som möjligt, trots att det bara är tisdag och vi har möte med Olivier på torsdag eftermiddag, tiden innan vårt första kast kommer att kännas lång.
Tiden går och det är storm, självklart är strömmen borta, klockan är 19 och vi har inget att äta, stormen har lugnat sig men det regnar fortfarande ute, vi bestämmer oss för att åka ut med bilen och hitta en butik eller restaurang som är öppen. Allt är stängt, det är helt mörkt, inget el, alltså inget kylskåp, ingen ugn, inget ljus! Ingen mat!!! Vi går skamsna tillbaka till hotellet. Mike och Michelle tar emot sin amerikanska familj och äter på verandan, jag går och frågar om de kan sälja oss pasta, ris, vad som helst. Michelle erbjuder spontant att laga mat åt oss och tar med mig till köket. ”Would you like an Indian Couscous?”, ”Claro que si!!” Hon tar rester och lagar något, vi som pratade i bilen om couscous eller en varm surkål, nu är vi serverade! Jag bär det till Casa del Mar, vi samlas runt bordet upplysta av ljus, Fifi mår mycket bättre och vi börjar drömma om vår framtida resa. Vi bestämmer oss för att åka redan nästa dag för att se lite av landet innan vi anländer till Olivier, det är inte tal om att stanna en dag till här, Michelle och Mike är trevliga och vi har vant oss vid vårt fiskarhem men fiskelyckan är för negativ, ”hasta luego”, eller snarare ”Adios”!
DAG 7: 26 november, det (åter)startar i David
Nästa dag kl 7 är vi vid frukosten, jag berättar för Michelle att vi åker, hon misstänkte det och önskar oss lycka till. Vi äter klart och jag letar hotell i David, en riktig stad med 89 000 invånare som ligger 3,5 timme från Santa Catalina och 1 timme från Boca Chica, vår slutdestination. Vi har 2 dagar utan planer, lika bra att turista lite i Panama. Vi börjar bli trötta på djungeln, lite betong gör gott. Jag hittar ett 4-stjärnigt hotell med pool, vi är ju trots allt på semester! Klockan 10 tar vi farväl av Michelle och Mike och lastar bilen, ivriga att åka sätter vi på GPS:en, en fransk smartphone i flygplansläge med gratisappen ”Navigator” och kartan förladdad från Frankrike (om det kan hjälpa), och styr mot David. Klockan 13 är vi superhungriga och bestämmer oss för att stanna vid första bästa hak som kan servera mat, vi stannar vid en slags rastplats med en gammal bensinstation, ett stort lastbilsgarage och en cafeteria, där tar vi spaghetti, potatissallad och kokt nötkött i sås, stället är inte särskilt rent men maten är god och det är ganska mycket folk, vi tänker att det nog inte är så illa.
Klockan 15 anländer vi till hotellet, installerar oss och går ner för att utforska staden och göra några inköp, vi äter middag på en spansk restaurang under ett lövklätt pergolatak; till slut ville vi snabbt tillbaka till en slags djungel.

DAG 8: 27 november, Vi är nästan där
På morgonen skyndar vi till den närmaste fiskebutiken, vi är lite besvikna eftersom priserna är desamma som i Frankrike, men vi köper ändå 2-3 saker och går tillbaka för att njuta av poolen, vi packar våra väskor och går ner för utcheckning. I baren träffar vi en gammal amerikan som ropar på oss med våra spön, vi pratar en stund med honom, han är en fiskare som bor i Costa Rica, han säger att Chiriqui är den bästa platsen i världen för fiske, Fifi är skeptisk: ”Glöm det, han är en amerikan som försöker sälja oss något”, vi är glada, det är ett gott tecken! Vi går ut och äter lunch på en lokal restaurang som taxichaufförerna rekommenderar, vi äter ungefär samma sak som på vår vägkrog dagen innan men det är gott och restaurangen är ren och färgglad.


Vi fortsätter vår resa och passerar fantastiska landskap, vi anländer till Oliviers hem kl. 16:30, han och hans fru Suzy tar varmt emot oss. Det är ett hus och på övervåningen finns en stor täckt terrass med utsikt över bukten som fungerar som bar och matsal, bilder på fina fångster hänger överallt samt 6 eller 7 ramar med IGFA-världsrekord, det imponerar. Det finns också 3 rum, alla med luftkonditionering, badrum och toalett. Jag tar ett rum med Fifi, Eric och coachen tar ett annat. Olivier erbjuder oss en cocktail och vi börjar packa upp utrustningen. Samtalen går livligt, Olivier lovar oss ingen fisk men verkar lugn och beslutsam, vi får förtroende och känner att vår fiskeresa i Panama verkligen börjar nu. Han hjälper oss att välja vår utrustning och svarar passionerat på alla våra frågor, till slut ber jag honom lära mig hans knut för sammankoppling, han visar den och vi tycker den är genial (en bimini-knut som avslutas med en åttaknut och nycklar), alla använder den utom Fifi som har sina vanor. Från och med nu fiskar vi så! Alla sätter sig till bords, vi njuter, Suzy lagar verkligen mycket gott och mätta lyssnar vi på Oliviers senaste äventyr i Amazonas. Kl. 22:30 går vi alla och lägger oss, imorgon är den stora avresan.



DAG 9: 28 november, Möte med Panamas fisk
Klockan 6:45 lämnar vi Oliviers hus med spöna i handen, vi går 50 meter och en grind öppnas mot en stor äng med hallar, vi är alla förbluffade över kvaliteten på båtarna vi ser här, vi är ute på landet men anläggningarna är topp, längst ut i marinan finns sjösättningsrampen och en brygga med en av Oliviers båtar ”Le Jackson”, det är dag och natt jämfört med vad vi haft tidigare, 9 meter, 2×110 hk, levande tank och Tuna Tubes integrerade med spöhållare överallt ”Now we are talking!”. Vi lämnar lagunen, vattnet omges av mangrove och Olivier förklarar att här kan man fiska snook eller till och med stora rockor (nattetid och med bete). Det första vi gör här är att fylla levandetanken! Vi tar fram maskingevär och kör igång, vi fångar corinuha och jag får till och med en liten gul jack.
Vi kommer sedan till en första plats, vi har varit där i 3 minuter och pang, Erics Catalina rusar iväg, han nästan faller baklänges av kraften i hugg, hans krokar flyger åt alla håll, coachen försöker desperat fästa hans bälte men inget hjälper, som tur är tar Eric snabbt kontrollen och börjar pumpa som en galning, hans spö böjer sig, den här gången är det en stor fisk! Efter några minuter närmar sig fisken ytan, vi ser en stor röd fläck, vi skriker: ”Åh fan, den är enorm!”, men när fisken väl är i båten väger den inte mer än 20 kilo men tillfredsställelsen är där, vi har fångat vår första riktiga fisk i Panama, Eric ler från öra till öra och det gör vi också, jag är lycklig som om jag fångat den själv, vi har åtminstone ett foto att visa när vi kommer hem, vi slipper en bomtur.

När vi kommer till en annan plats sätter jag en levande corinuha på min jigspö (en Yakutsu Cenitz 50 lbs), jag lägger ifrån mig spöt och börjar poppa. Efter 5 minuter säger Olivier: ”Fisk, fisk!” Jag ger mitt spö till Fifi och kastar mig över spöt, pang, det är en liten snappare men den drar, jag pumpar lugnt, fisken vänder sig och en fin liten Roquéro från familjen Pargo (Pagre) som röd karp dyker upp, den är inte stor men har svalt jacken i ett enda bett!

2 minuter senare skriker Fifis Stella, det verkar dra mycket mer, han drar åt bromsen, det är en röd karp, den måste bromsas annars sticker den till sitt hål och det är slut. Efter några minuters kamp är vår andra riktiga Cubera ute ur vattnet.

Vi promener från spot till spot, det är inte galet men vi får redan mycket mer fisk än i Santa Catalina och större, Eric tar vår första och enda Rainbow Runner, vi får några carangues men det är inte säsong. Efter att ha ätit lunch på båten med våra Tupperware med pasta och kyckling och den bästa ananas vi någonsin ätit, åker vi till en av Oliviers spots för att jigga lite eftersom vi alla tagit med oss kilo med jiggar utan att ha haft möjlighet att använda dem än. Coach sätter på en grön Wheepy från Hart som han har anpassat med en färgglad bläckfisk på assisten. Efter 2-3 uppdrag, Boummmmm, coachens rulle sjunger! Han känner inte mycket motstånd, efter några sekunder ser vi flera stora gröna fläckar komma upp, det är en stim av Coryphène som följer deras artfrände som kämpar med jiggen. Eric är blixtsnabb och innan vi ens hunnit reagera har han redan hoppat till andra sidan av båten med en rosa stickbait och sätter den framför munnen på en annan coryphene som omedelbart slukar den, det är dubbeln, vi skriker! Fifi och jag försöker göra samma sak men det är för sent, vi missade vår tur, en fyrdubbel Coryphene hade varit fint särskilt eftersom coachen fick sin på jiggen vilket inte är vanligt.


Vi får 2 stora boniter i ett jaktområde som vi omedelbart lägger i tuna tubes för att hålla varma, Olivier säger att vi kommer använda dem senare. Vi fortsätter att åka från spot till spot, aldrig mer än 15 minuter, varje gång sätter Olivier oss i bästa möjliga förhållanden, driften är perfekt, han har hundratals eller till och med tusentals spots registrerade på sin plotter och allt är kommenterat. Han vet att vi bara har 2 dagar och gör allt för att vi ska täcka så mycket område som möjligt. På väg till en spot stöter vi på en enorm stock, Olivier stannar eftersom det måste finnas coryphènes i närheten, vi börjar alla poppa (utom Eric som fortfarande är med stickbait), vi hänger nästan alla samtidigt, det är galet, enorma coryphènes hoppar överallt runt oss, det är kaos, oftast kastar de våra beten 3 meter upp och när de slukar dem lyckas de lätt släppa kroken. Vi stannar där i 10 minuter, till slut är det återigen Eric och coachen som lyckas få upp dem i båten. De två de får upp är fantastiska, stora och mycket färgglada, jag hade velat ha en bild också, den här gången är jag lite besviken, med alla hugg jag fått lyckades jag inte få upp någon, jag är arg på mig själv, jag presterade inte idag särskilt eftersom jag inte har mycket tid kvar, klockan är redan 16:30 och vi börjar ta vägen hem.


Olivier berättar att han ska ta oss till en ”hönsgård” innan vi åker tillbaka och att det är dags att fiska tupp, jag tänker att det är nu eller aldrig! När vi kommer fram sätter Olivier på en bonit i Catalina och vi börjar alla poppa. Precis som på morgonen skriker Olivier ”Fisk fisk”!! Han krokar fisken och räcker över spöet till mig, jag vevar in men känner inget längre, jag drar in betet lugnt för att se skadorna och Boum, tuppen är tillbaka, jag krokar och kampen börjar. Jag känner fiskens kraft i änden, det är en stor, det är jag säker på, jag är som en robot, det är min första stora fisk på resan och kanske den enda, den ger otroliga huvudskakningar, min broms är inte för hårt åtdragen men jag föredrar att ha det så, jag vet att den inte kommer till klippan eftersom det är mycket vatten och i en hönsgård ska man hitta tuppar! Jag vill inte bromsa för mycket och riskera att tappa den. Fisken rusar snabbt åt vänster, höger, under båten, jag måste sätta spöet i vattnet för att inte bryta linan mot skrovet, Olivier säger att det är en stor tupp, efter några minuters kamp visar den sig äntligen vid ytan, alla skriker, mina kompisar är glada för min skull och det känns bra, Olivier lägger den på land, han uppskattar den till lite över 20 kilo, vi tar några bilder och släpper tillbaka den utan problem. Jag sätter mig, jag har ont överallt, trycket släpper. 10 minuter senare får Eric sin med sin Stick Bait Décath… En fin bebis igen. Det är eufori på båten, alla har fått fisk, vi är lyckliga, vi åker hem i solnedgången, öppnar en öl och låter oss vaggas av båten med glänsande ögon och längtan efter morgondagen.


På kvällen är det samma visa igen, supermiddag och utbyte av fiskhistorier. Olivier må ha fiskat över hela världen, men han lyssnar ändå på Erics metoder med Down-rigger och Fifis åsikter om olika utrustningar, han är verkligen inte typen som säger ”jag, jag, jag”, han är ödmjuk och passionerad, det är verkligen en fröjd att tillbringa en kväll med honom, hans fru Suzy som följer med honom nästan överallt i världen är inte heller snål med fiskanekdoter. Klockan 22:45 är vi döda och går alla och lägger oss.
DAG 10: 29 november, fiske mitt i vulkanen
I morse efter den traditionella levandefiskfisket tar Olivier oss lite utanför kusten till en fantastisk plats, det är faktiskt en gammal kollapsad vulkan mitt i vattnet, de gamla vulkantopparna bildar nu flera öar som skapar en cirkel runt det som måste ha varit kratern. Första kastet och Fifi får en liten Barra medan Eric får en fin Hippos carangue fortfarande med samma stickbaits. Strömmen är stark på vissa ställen och vi har lite svårt att fiska, förutom de eviga Orphies och Sierra Mackerel har vi svårt att fånga annat i morse. Coach får ändå upp en överdimensionerad orphie och Fifi fångar en cormoran! Vi drar den till båten och det är inte utan svårighet som coach och Olivier krokar loss den, det är en vacker fågel som är ganska imponerande när den är bredvid dig!




Vi bestämmer oss för att jiggfiska lite längre bort och återvända hit sent på eftermiddagen. På vägen jagar Fifi och jag stockar i hopp om att äntligen fånga en dorado, men utan framgång. När vi kommer till jiggområdet tar coachen upp en fin hippos-karang.

Solen steker hårt och vi stannar en stund för att äta lunch. När vi ger oss iväg igen pekar Olivier ut en plats med rödfisk, jag ser trä och rörelser vid ytan, det finns småfisk som jagar, jag kastar min Dumbell pop, och direkt efter min första animation, Boom! Mitt spö böjer sig, jag vet redan att det är en rödfisk eftersom jag såg den attackera min popper, jag håller i rullen samtidigt som jag drar åt bromsen och börjar pumpa, det är inte tal om att låta den ta mer lina, den gör motstånd men jag lyckas vända den, jag för den till båten och vi tar bilder, jag är superglad, på två dagar har jag lyckats fånga Panamas två emblem, jag kan åka hem lugnt.

Min Cubera har återupptagit striden, hela teamet är supermotiverat, vi går igenom platser och kast, jag får en fin Cubera igen men den lossnar vid båten, inga bilder! Vi kommer till ett nytt område och redan vid första kastet ser vi att det är frenesi, enorma barracudor attackerar oss, Eric och jag får en dubbel med popper, två fantastiska barracudor runt 15 kilo.


Tyvärr tappar Fifi och coachen flera fiskar. På nästa plats kastar coachen nära klipporna, vi ser en enorm rödfisk komma upp ur vattnet och ta hans popper, han krokar, drar åt bromsen och pumpar en gång, tappad! Vi är besvikna för honom eftersom det säkert var den största fisken under resan. Jag får en fin liten blå karang med stickbait, det börjar bli sent, vi styr mot hemvägen. Fifi är besviken, han har inte fått några stora fiskar idag och hade som mål att få en fin roosterfish. Olivier säger att han ska ta oss till en hönsgård, med tanke på gårdagens resultat där tänker vi att vi kanske har en chans till. När vi kommer dit sätter Olivier ut en levande bete.
Och vi börjar kasta och fiskar kommer upp från botten för att se vad som händer, barracudor, några karanger, vi får följe men det nappar inte, plötsligt, medan coachen, Eric och jag har våra beten nära varandra, är det en simultan attack! En stim av roosterfish attackerar oss! Vi ser 3 eller 4 kamrar komma upp ur vattnet, Eric och jag är krokade och skriker! Samtidigt sticker även betet iväg, trippel roosterfish!! Olivier säger att han aldrig sett något liknande, knappt hinner han säga det förrän min fisk lossnar, jag är besviken, Fifi som kämpar med roosterfishen på levande bete tappar också sin fisk, jag säger åt honom att fortsätta veva långsamt eftersom roosterfishen bet igen förra gången men den här gången funkar det inte. Eric sitter kvar och efter en superkamp är han mycket glad när han får upp sin andra roosterfish på två dagar, han fick också den största rödfisken, allt med sina stickbaits.


På vägen tillbaka lyckas han återigen fånga en blå karang i en jakt på flygfisk. Det blir den sista fisken på resan, på vägen tillbaka följer delfinerna oss som för att säga adjö, vi ser vulkanen Barù, som är Panamas högsta topp (3474 meter), stiga upp ur molnen, solen går ner när vi kommer in i lagunen i Boca Chica, vår resa slutar där. På kvällen har vi en sista fantastisk kväll med Olivier och Suzy; nästa dag har vi sju timmars bilresa till Panama City och vårt flyg till Paris.
DAG 11: 30 november, Hemresan
Klockan 7:30 är allt i bilen, vi tar farväl av Olivier och Suzy, på 2 dagar har de lyckats rädda vår resa till Panama, vi undrar alla vad det hade blivit om vi hade tillbringat de fulla 6 dagarna hos honom, i alla fall är vi alla överens om en sak, vi kommer tillbaka…
Till sist, här är videon:
