Efter mina två senaste ”frusna” resor till rovfiskarna i Sverige bestämmer jag mig den här gången för att åka till en lite varmare region: Spanien och dess region Extremadura. Den ligger i sydvästra delen av landet vid den portugisiska gränsen. Dammarna vid Guadiana, en lång flod på nästan 800 km som korsar Spanien och Portugal, blir vår lekplats. Dessa sjöar har blivit en ledande destination i Europa för gäddfiske men också för Black Bass, gös, den berömda lokala arten Barbot Comizo och till och med karp. Rovfiskarna (särskilt gädda och bass) infördes under Francos tid på 1960-talet för att reglera populationerna av karp och kräftor. Sedan dess har de anpassat sig mycket väl och finns i överflöd med mycket stora exemplar, vilket förklarar den massiva tillströmningen av sportfiskare till denna region.
När det gäller fiskecamper finns det ett överflöd av valmöjligheter, huvudstaden ”Orellana la Vieja” som har cirka 2500 invånare året runt har ett tiotal av dem. Flera är mycket rekommenderade och på grund av tillgänglighet valde vi att åka till Stéphane Quinton och hans organisation Extremadura Profishing.
Vår vistelse är bokad från 28 oktober till 3 november med 6 dagars fiske. När jag lämnar Nice kommer min bror Virgile att möta mig i Madrid från Paris och sedan hyr vi en bil för att köra de sista 3 timmarna.
Vi är mycket förvånade över landskapet vi passerar, det känns verkligen som om det inte finns något mellan de stora städerna, några övergivna lagerlokaler, öknar och här och där helt nya sovstäder omgivna av solpanelfält… Det andas verkligen inte ekonomisk hälsa. 45 minuter från vår destination bestämmer vi oss för att ta en paus och stannar vid en bensinstation, likt Italien känns det verkligen som ett Europa från en svunnen tid, gamla bensinpumpar, en rostig cigarettautomat, några hängande lufttorkade skinkor, en ägare och några stamgäster i kläder från en annan tid som tittar på ett program som påminner om Maïté på en antik TV i ett hörn av ett rum med gulnat tapet. Men vilken överraskning när jag ser drag och fiskeutrustning till salu mitt bland oljefat och vindrutetorkare? Jag säger till min bror: ”Titta Bouli, vi närmar oss vårt eldorado.”
Klockan är 18:30 när vi äntligen anländer till Orellana, vi möter många fyrhjulsdrivna bilar med släp och bass boats, vi är mitt i ”open de lucio” (lucio betyder ”gädda” på spanska) och den del av sjön som ligger vid Orellana tar emot inte mindre än 150 tävlande från hela Europa som ska tävla under helgen.
Stéphane ger oss träff vid foten av en liten byggnad med 3 identiska lägenheter som är reserverade för hans kunder. De är ganska enkla och sparsamt möblerade men inget saknas (3 sovrum, ett vardagsrum, ett kök, ett badrum, fullt utrustat), det finns ingen internet men 4G fungerar mycket bra och det finns en TV, vi är ändå inte här för att hänga i en lägenhet och vi hoppas kunna tillbringa så mycket tid som möjligt på vattnet. Stéphane låter oss installera oss och säger att han kommer tillbaka för att hämta oss till middagen.
Det är iskallt, vi är i slutet av oktober och det är 5°C, när det gäller värmen hade jag fel igen, det måste sägas att temperaturen sjönk plötsligt och för 10 dagar sedan fiskade alla i T-shirt, jag har verkligen otur. Stéphane hade varnat mig veckan innan om väderförändringen och jag visste redan vad som väntade, återigen måste vi förtjäna fiskarna eftersom de inte alls gillar temperaturväxlingar, det stör deras matvanor och därmed rovfiskarna, hela den lilla världen byter plats och vi måste ”hitta fisket”.
Runt 20:00 kommer Stéphane för att hämta oss, han säger att en annan grupp på två fiskare är lite sena och att de kommer att ansluta sig till oss på restaurangen. Man måste säga att de kom från Arles med bil! Vilka galningar!
Vi lämnar Orellana och följer Stéphanes bil ungefär 5 kilometer, vi kommer till en grusväg utan belysning och vi skrattar redan åt den bortglömda plats han tar oss till för middag. Vi anländer till foten av en stor byggnad och efter att ha gått upp några trappsteg går vi in i Chiringito ”el oasis del pescador”. Det finns en liten bar med en hel familj vid disken, vi är mycket glada att dricka vår första ”cerveza” och vi träffar vår värd: Valentin (uttalas Valentine) alias ”Machete”. 1,90 m lång, silverfärgat hår samlat i en hästsvans, en isblå blick som skulle få vilken superhjälte som helst att gråta av rädsla och som kontrasterar starkt mot en mjuk röst och ett strålande leende (med några tänder saknade). Vi kommer tillbaka till detta men Machete kommer att stanna i våra minnen för livet! Ett enormt hjärta, tillfredsställelsen av väl utfört arbete, omsorg om detaljer och en enastående talang som kock. Det är han som kommer att mata oss morgon, middag och kväll hela veckan. Jag passar på att tacka dig å allas vägnar Machete. Du är vår Auvergnat, vår värd, vår främling och när du dör och likbäraren tar dig, kommer vår fiskargud utan tvekan att föra dig genom himlen direkt till den evige fadern. Det är sagt!
Klockan är 21:30 när Arlesborna äntligen anländer till Machete. Redan från första stund verkade Christophe och René mycket sympatiska. Dessa två kamrater arbetar tillsammans på sjukhuset i Arles och har äntligen bestämt sig i år för att göra sin första fiskeresa. Vi sätter oss alla vid bordet för att lära känna varandra och när du sätter fem passionerade runt en god måltid slutar det alltid sent…
Vi frågar Stéphane om fiskeförhållandena och förstår snabbt att det kommer att bli komplicerat. De berömda tävlande har gått bet på Orellana och få har fått sin fiskkvot. Det bestämdes därför att vi skulle börja imorgon bitti vid en annan sjö, 25 minuters bilresa bort, Garcia Sola.
Dag 1: Vad i helvete händer?
Klockan är 8:15 när vi anländer till Extramadura profishings hangar. Vi träffar den andra guiden ”Suelio” (det stavas säkert inte så men hans namn är ändå omöjligt att uttala…) en lokal som har fiskat i dessa sjöar sedan han var liten. Vi packar upp utrustningen och som vanligt kan jag säga att jag är ”lastad”. Min bror tog knappt med något, han vet att jag har tagit för 3 eller 4… Jag har alltså 6 fiskespön och 20 kilo olika beten. Jag har turen att ha märkena Ioda, Astucit och Mustad som partners, så jag har tagit med det viktigaste men också nya saker att testa.
Virgile och jag åker i en båt med Suelio medan Chris och René åker med Stéphane. Vi är i vattnet runt 9 och det är kallt. Dessutom är det mycket folk eftersom det är en tävling med float tubes, sjön är enorm, 3300 hektar vilket är tio gånger större än Saint Cassien-sjön, men vi måste navigera en stund för att komma bort från float tubes som ockuperat alla de närmaste platserna vid sjösättningarna.
Vi kastar beten hela förmiddagen utan resultat på gäddan. När lunchpausen kommer lägger vi båtarna på stranden för att äta den picknick som Machete förberett. René och Chris, som fiskat vertikalt efter gös, har haft flera napp. Virgile och jag är mest intresserade av gädda och fortsätter kasta tidigt på eftermiddagen medan Suelio fiskar vertikalt med ekolodet. Efter 16 är jag fortfarande utan fångst, Virgile har tappat en gädda och blivit avbruten av en annan, säkert ett fint exemplar, Suelio har redan fått en fin gös och en bass, med sorg i hjärtat för att inte sluta utan fångst, bestämmer vi oss för att prova också. Tekniken är enkel och effektiv, vi går ner vertikalt under båten, rör botten, lyfter 20 cm och väntar utan att animera betet. Det enda man måste tänka på är att vara på rätt avstånd från botten (inte för nära, inte för högt), förstås ändras botten beroende på båtens drift, så man måste anpassa sig. Virgile får upp en liten gädda och jag blir avklippt av en gädda. Vertikalfiske görs med mindre beten och framför allt tunnare lina (jag använder Parallelium) eftersom man vill vara diskret. Man tar alltså risken att bli avklippt av gäddans mycket vassa tänder, till skillnad från gös och bass som man lättare söker vertikalt. Slutligen är klockan 18 och vi börjar åka tillbaka. Jag är besviken, jag tänker att jag verkligen har otur, jag lyckas bli utan fångst i en av Europas mest fiskrika sötvattensregioner… Klockan 19:30 träffas vi med Arlés-gänget hos Machete, René tar fram sin lilla anteckningsbok och börjar räkna! Chris: 3 gösar och 3 bass, René: 9 gösar och 2 bass!! De gav oss en rejäl omgång.
Chris fiskar både i sötvatten och hav, han fiskar regelbundet mal, gädda och bass i Rhône. Förresten Chris, jag har inte glömt att du lovade mig en session på denna fantastiska flod! När vi pratar med dem förstår vi snabbt att René är helt besatt av gös, det är enkelt, det är en fixering för honom, nästan så att han inte bryr sig om andra fiskar. Stor mästare i mete, han har redan fångat flera tusen gösar på död betesfisk och började först med beten för några år sedan. Nu har han helt övergett det för vertikalfiske, hans passion… Han kan prata i timmar, han skriver ner allt i sin lilla gula anteckningsbok, antal hugg, tappade fiskar, vikt och storlek på fisken, vattentemperatur, han är galen!
Kort sagt, vi kunde ha blivit nedslagna av den förlust vi fick men tvärtom är vi glada, det betyder att det finns fisk och att man kan fånga den med denna teknik som René älskar. Imorgon är det bestämt att vi ska försöka göra samma sak som våra grannar.
Dag 2: Den vertikala dagen
Samma visa igen, idag samma kamp, samma team, samma sjö men teknikbyte, vi går direkt på vertikalfiske. Det är ett fiske som kan vara extremt frustrerande, ärligt talat är det inte min grej eftersom det främst är ett förberedelsefiske där man anpassar storlek och färg på betet, men också vikten beroende på djupet och framför allt strömmen. I princip, när betet är i vattnet precis ovanför botten måste man vänta. Med ett välinställt ekolod, vilket vi hade på båtarna vi hade tillgång till, kan man se linan, betet och fiskarnas ekon som närmar sig betet. Det gör en galen när man ser på skärmen hur en eller flera fiskar följer betet flera meter för att till slut inte ta det och återvända till botten. Principen är att om det händer för ofta måste man ändra något (bete, färg, vikt, rigg…), helst om man är flera i båten bör man använda olika beten för att maximera chansen och hitta rätt ”pattern”.
Virgile börjar starkt med en Black Minnow på 12 cm i naturlig grön färg, han får upp 6 gösar den morgonen inklusive ett fantastiskt exemplar på 72 cm. Jag missar alla mina fiskar eftersom mitt spö inte är särskilt känsligt och jag är inte tillräckligt snabb på mothugget, eftersom jag sällan använder denna teknik tog det tid att förstå och byta min Ioda BLS76 mot min BLS66ML från samma märke. Jag älskar min BLS76 med sin kastvikt (7-30 gram), det är ett ganska mångsidigt spö som tillåter att kasta små beten samtidigt som det är tillräckligt kraftfullt för att kämpa mot havsfiskar som boniter, pélamides och andra små tonfiskar, men det är anledningen till att fiskare samlar på spön, det finns inget allround-spö och när fisken är svår att få att nappa och man måste byta teknik måste man också kunna byta utrustning. Min BLS66ML (Blue Line Spinning, 66 tum, Medium Light) är i ett stycke + ett handtag. Den har en kastvikt på 3,5/10 gram, men är super för vertikalfiske eftersom den är konisk och känslig, man känner mycket bättre de subtila huggen. Självklart kan man nästan fiska allt med ett spö och om det vore en fråga om överlevnad skulle vi klara oss med det, våra förfäder fiskade med bambu och hästhår, det hindrade dem inte från att fånga fisk, men vi är sportfiskare och söker maximal effektivitet, det är en tävling, först mot oss själva, vi vill slå vårt rekord, den största, den tyngsta men också mot andra fiskare, man blir irriterad av att vara utan fångst medan andra får fisk!
Det är dags för lunchpaus, vi ansluter oss till de andra på en strand, de har fått några fiskar, jag väntar fortfarande på den första under resan, som tur är finns det lite sol, det är väldigt kallt men varje solstråle på mitt ansikte påminner mig om att jag är på semester och utövar min passion så det finns inget sätt att jag börjar klaga.
Efter en kort paus på en timme delar lagen upp sig igen, vi kommer till sjöns ände, det är inte särskilt djupt och vi fiskar på ungefär 4 meter, jag ser ett jagande (rovdjur hoppar i bollar av vitfisk vid ytan), vilket är ett ganska gott tecken, det är aktivitet. Vi fortsätter vertikalt och nu när jag har bytt spö känner jag huggen mycket bättre, booummmm, jag blir nästan ryckt på spöt och Virgile säger ”fisk” nästan 10 sekunder efter mig, det är alltså en dubbel. Jag får upp en fantastisk gös på 62 cm, det är mitt rekord, jag är lättad, jag har brutit förbannelsen, jag vet att jag kommer få fler. Nu är det Virgiles fisk tur att komma till båten och vi ser ett monster stiga upp ur vattnet, min bror skriker, han kanske äntligen har sin metare, Suélio tar upp den ur vattnet och lägger den på mätstickan, aj, 95 cm, den är fantastisk men når inte den mytiska gränsen… Virgile är lite besviken men det är trots allt bara andra dagen. Vi tar ett fantastiskt foto av denna dubbel gös/gädda, bara för detta foto mellan bröder är resan en succé.

Fortfarande i samma vik fångade jag en fin bass som bjöd på några fina hopp, Virgile som aldrig fångat någon vill också ha sin, så vi stannar på samma plats men utan framgång… Dagen går och vinden blåser mycket, det rör sig en hel del och det är svårt att fiska så vi byter helt plats för att komma i lä. Vi får upp 3 andra gösar var mellan 35 och 55 cm innan vi åker hem, Virgile har fått 10 fiskar och jag 6, det är inte en så dålig dag ändå. På kvällen hos Machete räknar vi, Chris har fått 2 gäddor med kastspö och 4 gösar vertikalt, René 14 gösar vertikalt inklusive en fantastisk fisk på 72 cm.
Suelio och Stéphane som fiskar mycket sällan har varsin fått 1 gös och 1 gädda.
På kvällen bestämmer vi att nästa dag ska vi prova på Orellana, som är bättre för gäddfiske med kastspö, tävlingen är över och vi hoppas att det finns några fiskar kvar för oss. Virgile, Christophe och jag är taggade men René lite mindre, han har kul med gösfisket vertikalt och tycker det är tråkigt att fiska gädda men han har inte så mycket val, det måste finnas något för alla. Personligen älskar jag fiske med stora beten, jag kommer kunna använda mitt Casting-spö (BLC70H) och slå med stora drag. Jag ser särskilt fram emot att testa Slim Shad från Ioda i dess 16 cm-version. Tillräckligt smal för sin storlek har den en fantastisk simning tack vare en fin paddel som får svansen att röra sig mycket. Dessutom har Olivier (skaparen av detta bete) innovativt lämnat 3 hål i svansen. Dessa skapar små bubblor i vattnet som kan reta de mest motvilliga fiskarna och få dem att attackera. Man kan också göra en variant genom att limma rattles i hålen (små glasburar med en kula) som gör ljud och förändrar fiskarnas uppfattning något. För att ha en tredje version av detta bete har jag också bytt ut paddeln på några av dem mot en metallplatta som ger en extra visuell markör och annorlunda vibrationer.
Dag 3: tufft i Orellana
Idag är det 4°C och det regnar, vi är täckta som eskimåer och vi är inte lugna inför dagen. Faktum är att med tanke på vädret har det bestämts att vi undantagsvis ska gå in och äta varmt och sitta varmt hos Machete vid middagstid.
Den första timmen är svår och vi har inte en enda napp i pelagisk (mitt i vattnet), Suelio bestämmer sig för att ta oss till att fiska vid vikar och steniga uddar, så vi byter våra mjuka beten mot mindre dykande beten och prospekterar i grunt vatten. En timme senare, när vi kastar nära kanterna, attackerar en stor gädda mitt bete, jag trasslar till det med mitt haspelrulle, fumlar med bromsen, fisken lossnar och jag är riktigt besviken… Redan att vi har få napp, och om jag dessutom börjar göra fel, är det inte lätt… det är en ond cirkel, du får inga napp under långa timmar, så du tappar koncentrationen och missar de få fiskar du borde få… Man måste säga att det var ett tag sedan jag kastade med haspelrulle eftersom jag sällan fiskar i sötvatten i min region till förmån för havsfiske. Jag utövar alla typer av fiske på många platser, jag har ingen specialitet, jag gillar fiske i allmänhet och försöker snarare anpassa mig till de fiskar som finns än till en specifik teknik. Det krävs ofta en anpassningsperiod för att återfå känslan med den använda utrustningen och den typ av fisk som är målet. Den här gången gick det inte bra, men jag lovar mig själv att det inte ska hända igen. Några kast senare får jag en liten gädda på 70 cm, inte en stor fisk men ändå en fisk! Det räcker för att ge oss leendet tillbaka fram till middag och glädjen att återvända till Machetes bord. Han vet att fisket är svårt just nu och tar emot oss med ett stort leende, han säger: ”Jag vet att fisket inte är bra men jag ska ge er leendet tillbaka med en god varm rätt.” Han höll sitt löfte… vi åt en galen lunch med lamm, linser och Murcia (en slags lokal kryddig blodkorv), allt ackompanjerat av rödvin och till slut en god kaka med en hemsk sprit som smakar citronpaic men som piggar upp som inget annat.

Vi bestämmer oss för att ge oss av ganska snabbt eftersom om vi stannar några minuter till i värmen riskerar vi att somna vid spisen till ljudet av långsam salsa och aldrig återvända till fisket.
På eftermiddagen är det samma visa, mycket svårt, iskallt, vind, regn, allt… Medan jag envisas med att kasta stora beten fiskar Virgile vertikalt med blicken fäst vid ekolodet. Han får 4 fiskar, gäddor på 80, 70, 70 och en liten gädda. Arlésierna fick 3 bass var på en plats som tillhör Stéphane, jag fick inget mer… eftermiddag från helvetet!
På kvällen är vi döda, så utmattade att vi inte ens går och äter hos Machete och klockan 22 somnar vi framför en gammal Copa de la Liga-match, förlust ända till slutet.
Dag 4: Tillbaka till Sola Garcia
På den fjärde dagen, med tanke på våra prestationer dagen innan på Orellana, bestämmer vi oss för att återvända till Garcia Sola, denna gång har lagen ändrats och Stéphane har ersatt Suelio på vår båt. Vi är ensamma vid sjösättningen, vädret är fortfarande mycket kallt men åtminstone utlovas inget regn. Överraskning, vi ser fyra mörka massor simma mitt i sjön, vi närmar oss och ser inte fyra utan sex vildsvin som korsar sjön, som är ganska bred just där. Det finns förresten många djur, fåglar och många hjortdjur, Stéphane ger oss ett fantastiskt bröl som ekar någonstans vid stranden med en hane redo att slåss.
Stéphane ber mig ta fram våra crankbaits och jerkbaits, vi ska fiska alla vikar och steniga uddar. Crankbait är ett fantastiskt bete som är mycket lätt att hantera, man kastar bara ut och vevar in utan att animera spöt, storleken på den främre skeden gör att den kan gå ner mer eller mindre djupt i vattenlagret. Crank betyder ”vev” på engelska, det är ett bete som animeras med rullen och inte med spöt, helt enkelt genom att veva snabbare eller långsammare. För jerkbait, som betyder ”ryck”, måste man animera fiskespöt för att ge betet rörelse, varje jerkbait kan ha sin egen favoritanimation beroende på modell. Jag fick en fantastisk lektion av Stéphane som verkligen visade mig den perfekta rörelsen. Jag trodde att jag gjorde det rätt, jag har ju fångat många fiskar på jerkbait tidigare, men den dagen kunde jag se och förstå den perfekta animationen. Jag säger det alltid men för mig är det nästan nödvändigt att anlita en guide när man fiskar på platser man inte känner till; självklart visar de dig de bästa platserna, vilka beten du ska använda och tekniken att tillämpa, men dessutom har dessa proffs som tillbringar sina liv på vattnet mycket att lära ut (riggning, knutar, animationer) för att hjälpa oss att utvecklas och ärligt talat är sportfiske så omfattande och innehåller så många tekniker att man kan utvecklas hela livet.
Den morgonen fångade jag 3 gäddor på jerkbait och 1 gös på crankbait och Virgile 1 gädda på crankbait. Eftermiddagen avslutades i regn med några uppehåll och till slut gjorde mina Slim Shad skillnad, 3 gäddor till och jag tappade till och med en stor fisk bara några centimeter från båten. Virgile fick också 3 gäddor på Slim Shad. Chris och René fiskade vertikalt hela dagen och fick respektive 5 och 13 gösar.
Dag 5: Never Back down!
Medan vi alla hade noll fångster den morgonen och Virgile och jag inte ville fiska gös vertikalt, bestämde Stéphane sig för att ta ut båten igen efter lunch och försöka på Orellana igen. Vi anlände i solsken och var fast beslutna att ge allt för att inte gå tomhänta.
Så fort vi kom såg vi stora stim av vitfisk på ekolodet och vi insåg snabbt att rovdjuren var där, vi fick många fångster och Virgile fick äntligen sin första Black Bass. Jag använde fortfarande mina Slim Shad men också Slim Twist som fångade en gädda medan jag letade efter bass. Vi gjorde verkligen rätt som bytte, på en eftermiddag fick jag 5 gäddor och en gös och Virgile fick storvinsten med 2 gäddor, 1 gös och 1 bass.
Som vanligt räknade vi kvällens fångster hos Machete med Arlésierna, 4 gösar och 1 gädda för Chris och 11 gösar för René, mästaren på vertikalfiske. Imorgon är sista dagen, vår sista chans under resan att fånga en metersgädda och en stor black bass alias ”The mother fucking Lunker”.
Dag 6: Berg-och dalbanan
På denna sista dag möts de två båtarna vid Orellana. De två första timmarna är hemska, vi kastar bara drag i vinden, vi har upptäckt att fiskarna finns mycket djupare och denna gång fiskar vi på 18 meters djup. Det fina vädret är fortfarande inte här, det blåser ganska mycket, vågorna går, sjön är inte lugn, vattnet är mörkt, himlen är mörk, som tur är är temperaturerna mildare än de föregående dagarna. Detta väder påminner mig exakt om de förhållanden då jag slog mitt rekord på Lac Leman, en gädda på 1,14 m fångad med Esox Toy (se här), ett jättestort bläckfiskformat drag. På grund av bristen på hugg bestämmer jag mig för att satsa allt och tar fram samma berömda drag som fick mig att nästan nå stjärnorna den 15 juli 2017. Jag försöker minnas den speciella animation som detta drag kräver, det tar några minuter att hitta rätt teknik igen, jag vet att jag satsar allt och att jag har liten chans att få något annat än en mycket stor, en stor mamma. Efter ytterligare 30 minuters kastande är jag redo att byta drag igen när ”RAAAAOOOOUUUFFFFFF” en enorm fisk slår upp munnen ur vattnet och missar mitt drag som precis nått ytan med några centimeter, jag är förbluffad, jag skriker, jag är rasande, Virgile och Stéphane såg inte besten men hörde ljudet, jag kunde, jag borde ha låtit draget sjunka omedelbart, gäddan kanske hade tagit det… Återigen var jag inte perfekt i mitt fiske, jag saknade den där extra faktorn som gör skillnaden, ändå hade jag redan lyckats rädda en fisk på det sättet och hade kunnat ta min första stora amberjack på mjukt drag genom att låta draget sjunka direkt efter en följning (se här). Mina ben skakar, jag tror inte att jag någonsin sett eller fångat en så stor gädda, jag är arg på mig själv, jag vet att jag missade min chans… Vi försöker igen i en timme och sedan åker vi tillbaka till stenpiren i grunt vatten där jag till slut lyckas fånga en fin gädda på Buster Jerk följd av Virgile som också får en på crankbait.
Efter lunchen åker vi tillbaka till platsen där vi hade så roligt, jag säger till Stéphane att jag verkligen skulle vilja fånga en fin bass, vi kommer till platsen och Virgile får snabbt en liten; för riggningen använder jag Mustad ”Fast attach” blyhuvuden som gör det möjligt att byta drag mycket snabbt samtidigt som vikten behålls, det är första gången jag använder detta system och jag måste säga att det är mycket praktiskt när man fiskar med texas-krokar. Man byter bara de redan monterade dragen på kroken, man behöver bara lossa kroken (och därmed draget) från Fast Attach för att byta ut det. På detta sätt behöver man inte ta av och på blyhuvuden om och om igen, vilket på sikt förstör dragen (särskilt de små). Dessutom tillför det en led i draget och ger verkligen en fin simning, särskilt när man låter draget hoppa på botten. Kort sagt, jag godkänner det till 100%. Jag fångade två andra gäddor den eftermiddagen när jag letade efter bass, alltid med fast attach. Virgile fick tre gäddor vertikalt, varav en på 91 cm, hans tredje gädda under resan som var över 90 cm, men tyvärr blev det ingen mätning. Dagen är snart slut och Stéphane säger att vi ska försöka ett sista kast på en av dessa berömda platser med stora bass. Jag riggar min fast attach med en kräfta i en hemmagjord färg, gjord av Christophe, vår följeslagare från Arles, som hade fångat sina tre bass med den två dagar tidigare.
Stéphane placerar båten och säger till mig: ”längst ner i vattnet på den här platsen finns ett gammalt hus, du kommer att känna en första vägg, när du passerat den kommer du att vara inne i huset och där finns det kor! Du kan eventuellt bli tagen när du kommer upp på den andra väggen. En minut senare kan jag känna min kräfta klättra uppför husets väggstenar och sedan göra ett litet hopp på ungefär 4 sekunder, jag tar kontakt med botten igen och 2 sekunder senare är det smällen! Min BLS66ML böjer sig men gör snabbt jobbet och på 30 sekunder är fisken vid båten, det är en fantastisk bass på 49 CM, riktigt fet, en lunker som måste väga 2 kilo, mitt rekord. Natten börjar falla, det är dags att åka hem särskilt eftersom det är en bit kvar till sjösättningsplatsen. Jag avslutade resan med en mycket fin fisk och en solig eftermiddag.
Så ja, rent statistiskt har vi inte fått någon särskilt bra fångst, men ärligt talat har jag upplevt mycket värre i Frankrike och Sverige… Jag har ändå slagit mitt rekord i bass och gös, jag har lärt mig en helt ny teknik (vertikalt för gös med ekolod) och jag har förbättrat mig mycket i animation av jerkbait. Resan är lyckad och en sak är säker, vi kommer tillbaka för vår revansch vid en tidpunkt som vi hoppas är mer gynnsam men det får vi alltid se…
På kvällen är det sista middagen med Christophe och René som ger sig iväg tidigt på morgonen för att åka tillbaka till Arles, vi är alla överens om att vi inte blev besvikna på destinationen och att vi en dag kommer att ge det en ny chans. Vi säger adjö till Machete, vi vet att vi kommer att träffas igen, vi kan verkligen inte klandra våra guider som är mycket kompetenta och gjorde allt för att vi skulle bli nöjda.
Nästa morgon kör vi de 3 timmarna till Madrid, vi har planerat en sista kväll i Spaniens huvudstad med höjdpunkten en match mellan Real Madrid och Valladolid. Efter några cerveza med de lokala supportrarna går vi äntligen in på den mytomspunna Santiago Bernabeu-stadion. Resultatet slutar 0-0 men framför allt blev vi mycket besvikna över stämningen… det är bättre att gå på en Nice – Arles Avignon-match i regnet i januari, då får man i alla fall valuta för pengarna…
På kvällen, sista middagen på en spansk restaurang, vi njuter av en god sista chuleta (oxkotlett), till vinet håller vi oss till franskt (man får ändå inte överdriva).

Virgile och jag åker åt varsitt håll nästa dag, vi kommer snart att träffas igen för en fiskeresa eftersom vi åker i mars på en havsfiskeresa till Kéré, en ö i Bijagos-arkipelagen utanför Guinea-Bissau. Carangues, Otholites, Kapten, röda karpar och stora barracudor får se upp!
Fishement er din.


































































